Ethel & Ernest – a true story | Ola Hammarlunds webbplats

Denna text har tidigare publicerats på Dagensbok.com 19/4 2004

Den brittiske serieskaparen Raymond Briggs började som barnboks- och barnserieskapare. ”Snögubben” och ”Illvätten Svampe” är några barnserier av honom som översatts till svenska. På 1980-talet började han göra serier med mer vuxet innehåll. Mest känd av dessa är ”Tryggare kan ingen vara”, i original ”When the wind blows”, en oerhört stark antikrigsberättelse om ett äldre par, Jim och Hilda, som förbereder sig på, och försöker genomleva, det kommande atomkriget genom att bygga ett skyddsrum. Den blev mycket uppmärksammad för sitt otäckt effektivt framförda budskap när den kom och blev både dramatiserad för teatern och förvandlad till en tecknad film. Det är troligen den av Briggs’ serier som är mest känd för en större allmänhet, åtminstone i Sverige.

Kanske minst lika förtjänt av en svensk översättning är hans serieroman från 1998, ”Ethel & Ernest”. Här berättar han historien om sina föräldrar, från det att de först träffas 1928, tills dess att de dör 1971 (de gick intressant nog bort samma år).

Det är ett mycket kärleksfullt porträtt, som också är en skildring av ett Storbritannien i förändring, från mellankrigstidens kvarlevande viktorianska klassamhälle över andra världskriget och den moderna välfärdsstatens framväxt. Ethel är från början jungfru hos ett par överklassdamer, och hon ber nästan om ursäkt när hon slutar för att gifta sig. I en helsidesbild ser vi hur de nyförlovade Ethel och Ernest står framför sitt nyinköpta (typiskt engelska) radhus 1930. Skylten ”For sale” fortfarande står kvar framför huset, som är höjden av lyx för 1930-talets brittiska arbetarklass: stort, med badrum och en liten trädgård.

Under Andra världskriget bygger de ett skyddsrum i trädgården (det är förebilden till Jims och Hildas skyddsåtgärder i ”Tryggare kan ingen vara”) och Ethel blir tvungen att arbeta inom krigsindustrin medan Ernest har några förfärliga upplevelser som medlem av civilförsvaret under bombningarna. Familjens upplevelser under kriget utgör något av en känslomässig tyngdpunkt i berättelsen, vilket understryks av att scenen med Ethel och Ernest framför huset återkommer två gånger i det sammanhanget: först när huset skadats av tryckvågen från en tysk bomb, sedan när alla på gatan firar segern.

Efter kriget rullar utvecklingen på allt snabbare. Briggs’ sätt att kontrastera sina föräldrars olika personligheter mot varandra blir tydliga i deras reaktioner på allt det nya. Ethels litet klassmedvetna konservatism och känsla för det passande står mot Ernests mer grovt folkliga stil. Han är vänster, och nästan naivt positiv till allt nytt, såväl Labours välfärdsreformer som tekniska under, medan hon gärna förhåller sig mer avvaktande och tenderar att ta ner Ernests entusiasm på jorden. I sitt kärleksfulla gnabbande är de helt enkelt ett perfekt par att kommentera och spegla utvecklingen.

Inte minst blir Ethels konservatism (som ärligt talat tenderar att slå över i ren snobbighet) tydlig när det gäller sonen Raymond (som föddes 1934). Hennes stolthet när han kommer in på grammar school (realskolan) är enorm, liksom besvikelsen när han väljer att bli konstnär och gifta sig borgerligt. Briggs’ skildring av sin egen relation till föräldrarna är mycket fint skildrad. När slutet kommer för Ethel är det gripande och Raymonds sorg påtaglig. Kort efteråt dör även Ernest. I slutet av boken ser vi i en helsidesbild hur Raymond Briggs och hans fru Jean står på samma plats framför samma hus som Ethel och Ernest 41 år tidigare. Bilderna är sedda ur samma vinkel, träden har vuxit upp, det är mer bilar på gatan, järngrinden är borta (den gick till skrotinsamling under kriget) men i stort sett är det sig likt. De har just satt upp skylten ”For sale” framför huset.

Vid utdelningen av 1998 års British book awards utsågs boken mycket välförtjänt till ”Best illustrated book of the year”.