Blueberry volym 5: mexikanare och ändringar

Cobolt fortsätter sin kulturgärning med att ge ut samlingsvolymer med Michel Charliers och Jean Girauds (Moebius’) klassiska västernserie ”Blueberry”. Äventyren i den senaste volymen, volym 5, representerar seriens storhetstid. Berättelsen om löjtnant Mike S. Blueberrys öden tar här en drastisk vändning. Cynismen i synen på armén och överordnade officerare har successivt ökat sedan seriens debut 1963, och nu fortsätter den sin naturliga utveckling. Serien, som började med namnet ”Fort Navajo”, och sedan blev ”Lieutenant Blueberry” efter den populäraste karaktären, blir från och med nu kort och gott ”Blueberry”. Blueberry själv har kommit långt från de relativt prydlige och välrakade officeren han var i början. Läs mer

Bryan Talbots Grandville

Bryan Talbot har kommit ut med ”Force majeure”, den femte och sista volymen av ”Grandville”, så det är nu läge att läsa igenom volymerna och försöka skriva ned några iakttagelser och tankar.

I ett efterord förklarar Talbot att han väljer att avsluta serien eftersom den ambitiösa stil och teknik han valt för den gör att det tar 30-40 timmar att teckna en sida, jämfört med 4-8 timmar för hans andra serieprojekt. Resultatet blir fantastiskt, men man förstår att ekonomin säger stopp. Det förklarar också varför det fått tre år sedan förra volymen, ”Noël”.

Parisisk gatuscen ur Bryan Talbots ”Grandville” (volym 3, ”Bête noire”). Notera bland annat mannen t.v. med bärbar kombinerad telefon och fonograf. Klicka på bilden för att se den i storformat.

Även om det är förståeligt, måste man beklaga att han nu avslutar serien. Talbot har åstadkommit en fantastisk mångdubbel mashup av olika genrer; det är en hårdkokt deckare till fabeldjursserie i steampunkmiljö som utspelar sig i ett alternativt 2000-tal där Napoleon erövrade Storbritannien och Frankrike kom att behärska världen. In i det sista har vi kunnat följa utvecklingen av det fascinerande världsbygget. I ”Noël” fick vi en glimt av USA i ”Grandvilles” värld, samt lärde oss mer om människornas historia och deras position i denna värld av fabeldjur, liksom hur religionen fungerar där. I ”Force majeure” får vi höra hur Napoleon vann kriget mot sina fiender, och om huvudpersonen, Scotland Yard-inspektören Archibald LeBrock (en grävling) och hans karriär.

Talbot väljer att sluta i stor stil, med en episk och givetvis blodig slutuppgörelse mellan LeBrock och gangsterledaren Tiberius Koenig, en sociopatisk tyrannosaurie, som omnämnts i volym tre, Bête noire, och visat sig i volym 4 – ett exempel på hur böckerna hänger samman och griper in i varandra.

Talbots världsbygge präglas av en påtaglig skaparglädje och en smittsam förtjusning i den sortens detaljrikedom för vilken seriemediet passar så väl. Handlingen utspelar sig i England och i Paris (Grandville) i början av 2000-talet, 200 år efter Napoleons seger över engelsmännen, och 23 år efter att England blivit en självständig revolutionär republik (fast av det revolutionära ser man inte mycket till), men världen och kulturen är av 1800-talssnitt, en fiktionaliserad version av den senviktorianska/edwardianska eran (England)/la belle epoque (Frankrike). Detaljrikedomen och -glädjen är påtaglig, och återspeglar britternas kulturella fascination med den viktorianska tiden. Stilmässigt är det fruktansvärt grundligt genomfört, med reliefpräglade hardcoveromslag i 1800-talsstil och tekniskt jugendmönster på omslagets insidor.

Språket är ett kapitel för sig. Efter några århundraden av franskt herravälde har franskan tagit över som språk i England, och engelskan i dialogen skall alltså representera franska (skyltar och liknande i England är dock på franska, liksom titlarna på de enskilda böckerna). Samtidigt är den engelska som talas hos somliga karaktärer nästan parodiskt överdrivet brittisk, på ett sätt som leder tankarna till Wodehouse, vilket stärker de viktoriansk-edwardianska associationerna i serien.

Serien har ett myller av detaljer och referenser från serie- och kulturhistorien, alldeles för mycket för att kunna gås genom här. I volym tre, ”Bête noire”, möter vi en skulptör vid namn Auguste Rodent och en målare som heter Gustave Corbeau (de är givetvis en gnagare respektive en korp). Själva titeln på serien är en hänsyftning på en av Talbots inspirationskällor: i serien är Grandville ett namn på Paris, men i vår värld är det ju som bekant pseudonym för Jean Ignace Isidore Gérard (1803-1847), klassisk fransk karikatyrtecknare berömd för sina djur i människokläder. Denne brukar ofta ses som föregångare till senare användande av fabeldjursfigurer, men han tecknade djuren mer realistiskt än vad vi är vana vid i dagens tecknade filmer och serier. I det hänseendet följer Talbot honom i spåren, och jag kan inte låta bli att fundera över – utan att komma på något svar – om det påverkar hur vi uppfattar figurerna. Ett ämne värt att fundera mer på.

Ett äventyr från Modesty Blaises klassiska era

Nu har Agent X9 börjat publicera ”Modesty Blaise” från början – igen. Det betyder att vi nu och ett tag framöver kan avnjuta seriens storhetstid 1963-1970, då Jim Holdaway tecknade (Peter O’Donnell var författare genom hela seriens existens), även om stripparna redigerats om ganska kraftigt för serietidningspubliceringen.

Modesty och Willie tecknade av Jim Holdaway. Från samlingsvolymen Modesty Blaise 1967-1969.

En tidig höjdpunkt är den tredje episoden, ”Dödens väntrum”(”The Gabriel set-up), som återfinns i senaste numret (11/2017). (Spoilervarning om ni inte läst äventyret tidigare.) Läs mer

En stillsam liten stad där det händer märkliga ting: ”Isabelle et le capitaine”

Ett utmärkande drag i den fransk-belgiska seriekulturen är förkärleken till detaljerade bakgrunder och miljöer. Det ger läsaren en stark känsla av närvaro som skänker trovärdighet åt berättelsen, även när det handlar om fiktiva miljöer. Jag hittade ett bra exempel i ”Isabelle et le capitaine”, en tidig episod av serien ”Isabelle”. Läs mer

Comanche: två bilder

Västernserien ”Comanche” av Greg (Michel Regnier) och Hermann (Hermann Huppen) är de två serieskaparnas genombrottsverk, tillsammans med ”Bernard Prince” som publicerades parallellt med ”Comanche” i den belgiska serietidningen Tintin från slutet av 1960-talet. I volym två av de samlingsvolymer (med tre albumhistorier i varje)  som Mooz förlag publicerar på svenska har de, efter en trevande början, nått mästarnivå. Inte minst gäller det Hermanns teckningar. Jag tänkte visa två exempel på bilder som fastnade i minnet.

Diligensen störtar från bron. Läs mer

Från det sista stäppimperiet till Stockholm

Kalmuckernas rike på 1600- och 1700-talet var det sista av de nomadriken på den centralasiatiska stäppen som alltsedan ridkonstens genombrott under sista årtusendet f.Kr. spelat en stor roll i Eurasiens historia. Efter eldvapnens genombrott var nomadrikenas dagar räknade och i mitten av 1700-talet krossades kalmuckerna av Kina under kejsar Qianlong (Ch’ien-Lung). Det finns en svensk koppling till dem, i form av Johan Gustaf Renat.

Renats karta över kalmuckernas rike.

Renats karta över kalmuckernas rike.

Läs mer

Oden möter Ulven: en bildanalys

Den danska serien ”Valhall” av Peter Madsen, Henning Kure med flera berättades från början med en traditionell kontinentaleuropeisk albumstil. Men Madsen utvecklades under seriens gång, framför allt genom amerikanska influenser, till ett mer varierat bildberättande. I det sista albumet, ”Völvans syner”, som återberättar Ragnarökmyten, finns ett tydligt exempel  i scenen där Oden konfronterar Fenrisulven och stupar. Läs mer

Den spruckna krukan och den ensamme cowboyen

Nobelpriset har delats ut, och det var mer intresse för litteraturpriset än vanligt. Det allra första Nobelpriset i litteratur delades ut 1901, och vållade en hel del debatt. Det finns också en liten koppling till ett Lucky Luke-album.

Läs mer