Kalle och Hobbe – en lektion i serieberättande

Bill Wattersons legendariska Kalle och Hobbe är högaktuell hos flera förlag på svenska, ett kvartssekel efter att Watterson plötsligt valde att lägga ned sin strippserie. Cobolt ger ut nyutgåvor av de klassiska samlingarna, och Apart skall ge ut hela serien i inbundna samlingsvolymer, med början i höst. Som försmak har man gett ut en samling med ett urval söndagssidor. Den vackra boken är översättning av en katalog från en utställning 2001 på The Ohio state university cartoon research library. Här finns ett drygt trettiotal söndagssidor, och för varje sida visas Wattersons svartvita textade originalteckning, den färdiga färgversionen (med svensk text), samt Wattersons egna kommentarer. Det är en guldgruva för den som är intresserad av serieberättande.

Läs mer

Emun som blev en goja

Jag tycker det är intressant att se på översättningar av serier och jämföra med originalet, om det går. Ibland hittar man intressanta saker. Här är en Musse Pigg-stripp av Floyd Gottfredson från 1940. Äventyret heter i original ”Bellhop detective” och gick som dagsstripp 1940. På svenska publicerades den under titeln ”Musse på Spökhotellet” i samlingsvolymen ”Mimmi & Musse” från 1981.

Läs mer

Tyst berättande i Jen Wangs Stargazing

Jen Wang är en av de många seriseskapare för ungdomar som kommit fram i USA de senaste åren.

När jag läser hennes senaste, Stargazing, fastnar jag för bildberättandet i vissa sekvenser. Boken handlar om kinesisk-amerikanska Christine, vars föräldrar hyr ut det extrahus familjen har på villatomten (Christines ”grandpa” har bott där tidgare) till en mamma-dotter-familj som fått ekonomiska problem. Dottern, Moon, börjar i Christines skola och de blir bästisar, men hon bär sig märkligt åt.

Läs mer

Spirou under ockupationen

Serien ”Spirou” har getts ut sedan 1938, då huvudpersonen skapades som galjonsfigur för den nystartade belgiska serietidningen med samma namn. År 2006 startades en sidoserie, ”Le Spirou de…”, på svenska kallad ”Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke”, där olika serieskapare får göra egna tolkningar av Spirou och Nicke utanför seriens vanliga kontinuitet. Resultatet har blivit mycket framgångsrikt. Det faktum att upphovsmännen inte är bundna av normal kontinuitet och seriens historia ger dem stor frihet, samtidigt som läsarna har andra förväntningar.

En skrämmande scen ur ”Hoppets tid del 2”
Läs mer

Owen Fitzgerald, en snabb Dennistecknare

Owen Fitzgerald (1916-1994) arbetade med flera serier, men är nog mest känd som tecknare på serietidningsversionen av Hank Ketchams ”Dennis”, där han efterträdde Al Wiseman i början av 1960-talet (Fred Toole fortsatte skriva manus fram tills serietidningen lades ned i USA 1982).

Volym två av Papercutz’ inbundna utgåvor av klassiska Dennisserier är ägnad åt Fitzgeralds serier, och ger tillfälle att studera honom närmare.

Läs mer

Sommarkväll med Franka

Jag har tidigare nämnt att franskspråkiga serieskapare gärna skapar en närvarokänsla genom ytterst detaljerade miljöbilder. En serieskapare som excellerar i detta är dock en nederländare, kraftigt influerad av den franskspråkiga seriekulturen: Henk Kuijpers, vars serie om äventyrerskan Franka har börjat ges ut i samlingsvolymer på svenska av Cobolt förlag.

Klicka på bilden för att se den i större format
Läs mer

Spöket och biltaket: en scen ur Mark Crilleys ”Brody’s ghost”

Jag tycker alltid att det är principiellt intressant att se på en serieskapares skisser när han eller hon ändrat sig mellan skiss och slutlig version, eftersom det ger anledning till reflektioner över seriemediet: varför ansåg de att den slutliga versionen fungerar bättre (och håller jag med?).

Serieromanen ”Brody’s ghost” av amerikanen Mark Crilley publicerades ursprungligen i sex delar på Dark horse comics. Varje del var försedd med några sidor med skisser och intressanta kommentarer av Crilley där man kan följa hans arbete. Här är ett intressant exempel.

Läs mer

Johan och Pellevin på franska och svenska

Medeltidsserien ”Johan och Pellevin” (”Johan et Pirlouit”) av Peyo (Pierre Culliford) är en klassiker från den fransk-belgiska albumutgivningens gyllene år i Sverige på 1970-talet. Serien är väl numera mest känd för att Peyos mest kända skapelse, smurferna, först dök upp som bifigurer i några album.

Jag köpte nyligen ett album med ”Johan och Pellevin” i franskt original. Det rör sig om ”Le sortilège de Maltrochu”, som på svenska hette ”Den förtrollade hunden”. Det kom ursprungligen ut 1970, och var Peyos sista album i serien; spinoffserien om smurferna verkar ha tagit mer och mer av hans tid i anspråk.

Läsningen leder mig till vissa reflektioner angående den svenska översättningen (av Ingrid Emond, Coeckelberghs 1975).

Läs mer