Johan och Pellevin på nya äventyr

Det verkar som om Peyos klassiska Johan och Pellevin håller på att göra en comeback på svenska. Efter Peyos (Pierre Cullifords) död skrev hans son Thierry Culliford manus till fyra nya äventyr med hjälp av veteranen Yvan Delporte (för de första tre) och Luc Parthoens (för det sista), som kom ut 1994-2001, tecknade av Alain Maury. Dessa har nu getts ut på svenska av Egmont, som antyder att om de går bra kan man tänka sig att ge ut de franska samlingsvolymerna med Peyos originalversion.

Så hur lyckas Thierry och de andra med att förvalta arvet efter fadern?

Äventyr 14, Korpens brödraskap, har en lovande grundidé med historisk bakgrund. Kungens kusin, prins Wladyslaw av Masovien-Podlasien, är angripen av en hord barbarer och ber om militärt understöd. Masovien och Podlasien är gamla provinser inom det polsk-litauiska riket, och ”barbarerna” är tydligt inspirerade av mongolinvasionen på 1200-talet (av någon anledning har kopplingen minskats i den svenska översättningen av titeln, som i original hette La Horde du corbeau). Tyvärr har detta kombinerats med en parallellhandling av mer traditionellt Johan och Pellevin-snitt, så att bägge berättelserna får för litet utrymme.

Nummer 15, Gyckel och förräderi är helt igenom en mer traditionell historia om en arvsintrig i ett feodallän. Helhetsintrycket är svagt och handlingen hänger inte riktigt ihop.

Album 16, Trollkarlarnas natt, är en spännande historia som tar upp en del allvarliga ämnen, såsom häxförföljelser och främlingsfientlighet, men den lyfter inte riktigt.

Den sista albumet, Öknens ros, där Luc Parthoens ersatt Delporte som medförfattare till Thierry Culliford, är det intressantaste. Liksom i det första anknyter det till historiska händelser. Vi får en glimt av kungens ungdom, då han stred i ”fjärran land”. Det handlar uppenbarligen om korstågen, även om det inte sägs rent ut. Sedan skickas Johan och Pellevin ut på ett uppdrag till det ”fjärran landet” i en historia som tar upp teman som hämnd, kamratskap och kärlek.

Det sammantagna intrycket av de fyra albumen är alltså rätt blandat. I några av dem tar upphovsmännen upp nya infallsvinklar som känns intressanta och fräscha, men historierna är i regel slarvigare berättade än Peyos, med skurkar vars planer inte alltid hänger ihop, och med running gags som känns påklistrade. Mest lyckat är det sista albumet. Man önskar att de fortsatt med de nya idéerna. Resultatet hade kunnat bli mycket intressant.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *