En variant av artikeln har tidigare publicerats i Seriefrämjandets tidskrift Bild & bubbla nr 4/2002.

”Things need not have happened to be true. Tales and dreams are the shadow-truths that will endure, when mere facts are dusts and ashes, and forgot.”
Neil Gaiman, A Midsummer night’s dream (Sandman 19)

Sagorna om det trojanska kriget och Homeros’ epos Iliaden, är klassikernas Klassiker. Sagocykeln var resultatet av en väletablerad muntlig tradition redan på Homeros’ tid (troligen 700-tal f.Kr.) byggdes under antiken ut med nya berättelser, detaljer och tolkningar under århundradenas lopp, och processen har fortsatt under medeltid och nyare tid. Resultatet har med tiden blivit en lång och invecklad historia, med många utvikningar. Iliaden återberättar bara en enstaka episod i kriget, kretsande kring hjälten Achilles’ gräl med storkonungen Agamemnon.

Nu har den amerikanske serieskaparen Eric Shanower gett sig i kast med den enorma uppgiften att återberätta hela denna historia, med alla de detaljer som vuxit fram under 3 000 år. Ett mått på omfattningen av projektet är att hans serie, Age of bronze, började publiceras 1998 och beräknas omfatta cirka 50 nummer, vilket med en publiceringstakt av 4-6 nummer per år innebär att hela projektet kommer att publiceras under ungefär lika lång tid som själva kriget lär ha tagit, 10 år (det utdragna förspelet ej medräknat), och bli klart år 2008. Då är det meningen att serien skall omfatta ungefär 50 nummer och 7 samlingsvolymer, som berättar hela historien från förhistoriens början till Trojas fall.

Dessutom har han valt att placera kriget i den tidsperiod och miljö där det skall ha ägt rum, sen bronsålder (1200-tal f.Kr.). Det är inte ett självklart val. Tvärtom är det ofta så att när man skall bildsätta myter och hjältesagor inom bokillustrationer, bildkonst, film eller serier, så väljer man en traditionell miljö, som oftast hänger samman med den tid och plats där själva berättelsen fick form eller nedtecknades, vilket kan vara långt senare. Så brukar till exempel sagorna om kung Artur placeras i riddartiden, ett halvt årtusende efter hans egen tid, och nordiska sagor brukar förläggas till en allmänt fornnordisk miljö. Vad gäller berättelserna om det trojanska kriget så brukar det vara fråga om en mer eller mindre idealiserad eller stiliserad version av det klassiska Grekland (så till exempel i Illustrerade klassikers version av Iliaden). Det behöver inte enbart vara slentrian. Dels placerar det den nya tolkningen i en väletablerad tradition, och dels kan det framhäva det tidlösa i berättelserna, genom att det kombinerar motiv från en tid med en miljö från en senare. Det passar särskilt bra till tolkningar som lägger tonvikt på det mytiska innehållet. Shanower har däremot valt att tona ned denna aspekt, och i stället betona den mänskliga aspekten (mer om det senare), och då passar en mer realistisk miljö bättre.

Det är dessa två ambitioner, att återberätta allt och att göra det i en miljö som är så arkeologiskt och historiskt korrekt som möjligt, som gör Age of bronze till ett mycket speciellt serieprojekt.

Kuba och Oz

Men låt oss börja från början. Eric Shanower är en etablerad, skicklig serieskapare, född i Florida (Hemingways Key West) 1963. Fadern var officer i amerikanska kustbevakningen, och Shanower tillbringade barndomen på de olika posteringsorter dit fadern sändes. Ett tag bodde familjen på militärbasen i Guantanamo på Kuba.

Efter att ha tagit studenten i Kalifornien, studerade han på Joe Kuberts serietecknarskola (där han för övrigt läste tilsammans med norrmannen Bjørn Ousland). Han har tidigare gjort olika serier för allehanda förlag, bland annat för Vertigo och andra grenar av DC Comics. Hans samarbete med manusförfattaren Ed Brubaker har bland annat resulterat i serieberättelsen An accidental death som först publicerades 1992 i Dark Horse presents, och året därefter gavs ut i samlingsvolym hos Fantagraphics. Brubaker hade också bott i Guantanamo på 1970-talet, och handlingen, om två tonårsgrabbar som dras in i en otrevlig historia kring en skolkamrats död, utspelar sig i den klaustrofobiskt isolerade miljön på militärbasen. Shanower använde sig av sina barndomsminnen och familjefoton för att rekonstruera miljön.

Hans mest omfattande verk hittills har dock varit en serie om fem serieromaner som fortsätter de klassiska barnböckerna om landet Oz av L. Frank Baum (den mest kända boken är den första, Trollkarlen från Oz, inte minst tack vare filmversionen från 1939). Fyra stycken, The enchanted apples of Oz, The secret island of Oz, The ice king of Oz och The forgotten forest of Oz publicerades 1986-1988 på First comics. Den sista i serien, The blue witch of Oz publicerades 1992 på Dark Horse efter att First hade upphört. Vid det laget hade han dock bestämt sig för att sluta med Ozserien och börja med något nytt.

Från idé till verklighet

Shanower brukar ofta lyssna på talböcker medan han arbetar med tuschning eller målning. Medan han arbetade med The blue witch of Oz, 1991, så lyssnade han på en inspelning av den amerikanska populärhistorikern Barbara Tuchmans bok The march of folly (sv. övers. Dårskapens vägar), som innehåller ett kapitel om det trojanska kriget. Tanken slog honom att det skulle kunna bli ett spännande projekt att återberätta historien i serieform. Idén fortsatte att växa i hans huvud, och hösten samma år beslöt han sig för att börja researcha på allvar.

Dessförinnan hade Shanower hunnit påbörja ett annat historiskt projekt, en serieroman, The black land, som skulle utspela sig i det forntida Egypten. När det projektet av olika skäl frös inne kunde han istället satsa helhjärtat på det trojanska uppslaget.

Från början var tanken att ge ut serien på eget förlag. För det ändamålet startade han och sambon David Maxine förlaget Hungry Tiger Press 1994. Året därpå bröt dock den stora depressionen inom den amerikanska serieindustrin ut, och man beslöt sig för att söka efter någon mer erfaren utgivare. Efter att ha haft kontakt med ett mindre, nystartat förlag som dessvärre aldrig kom igång med sin utgivning, träffade han serieskaparkollegan och Imagepartnern Erik Larsen på en seriekongress 1998. När Shanower visade vad han höll på med, erbjöd Larsen sig direkt att ge ut serien på Image.

För en del kommer det här kanske som en överraskning (det gjorde det för mig). Images image (så att säga) är ju till stor del testosteron och silikon, åtminstone i Sverige, där förlaget mest är känt genom innehållet i tidningarna Witchblade och numera nedlagda Spawn. Man har dock under senare år satsat på att diversifiera sig, med resultat att man idag ger ut flera serier som har en tydlig independentprägel (se f.ö. artikel i B&B 4/99).

Det första numret kom alltså ut 1998 på Image, och serien publiceras som sagt med en takt av 4-6 nummer per år. I skrivande stund har det kommit ut 13 nummer, vilket har fört fram till den akajiska (grekiska) härens första färd till Troja, då de helt enligt myten seglade fel och kom i strid med lokalbefolkningen i Mysien. De första 9 numren finns utgivna i samlingsvolymen A thousand ships. Dessutom finns det två specialnummer, ett som återger historien om kungarna Agamemnons och Menelaos’ förfäder och ett med skisser och kommentarer.

Själva namnet på serien har en speciell bakgrund. Från början hade Shanower tänkt sig att den skulle heta Troy, kort och gott. Men så fick Shanower ett telefonsamtal från förläggaren sommaren 1997. Förlaget Caliber comics hade annonserat en miniserie om det trojanska kriget, med titeln Troy! Deras serie var dessutom tänkt att täcka in hela kriget och lägga tonvikten på de mänskliga aspekterna, allt drag som påminde om Shanowers idé. Efter den första chocken beslöt Shanower sig dock för att fortsätta med sitt projekt, men för att undvika problem beslöt han sig för att hitta på en ny titel. Det visade sig lättare sagt än gjort (Troy var ju onekligen den närmast till hands liggande titeln), men till sist fastnade han för att döpa om serien till Age of bronze. Det är möjligt att rädslan för juridiska och andra konsekvenser var något överdriven. Calibers serie tycks, trots förhandstalet, inte ha varit lika ambitiös som Shanowers; den var bara på fyra nummer, och gjorde inte mycket väsen av sig.

Research

När Shanower väl bestämt sig för att göra någonting om trojanska kriget, började researcharbetet, hösten 1991. Eftersom den egyptiska berättelsen skulle ha utspelat sig under det nya riket, vilket är ungefär samma tid som sagan om det trojanska kriget utspelar sig, kunde Shanower utnyttja en del av det researcharbete han gjort om tiden i allmänhet (sen bronsålder i Medelhavsområdet, c:a 2000-1200 f.Kr. – motsvarar ungefär tidig bronsålder i Norden; f.ö. samma allmänna tid som Sussi Bechs Nofret utspelar sig i). Researcharbetet tog ändå 7 år (låt vara avbrutet för arbete med andra, kortare, projekt), innan första numret av Age of bronze kom ut på Image.

Ett skäl till att det egyptiska projektet inte blev av var för övrigt just researcharbetet: det finns så oerhört mycket material om den tidens Egypten att det helt enkelt blev för mycket att studera. Materialet om det samtida Grekland och Troja är visserligen omfattande, men i jämförelse mycket mer begränsat. I ett föredrag som Shanower höll på årets seriemässa i San Diego förklarar han att ”I was immensely relieved to find that the archaeological artifacts we have from the Eastern Mediterranean in the Late Bronze Age are far fewer than we have from Ancient Egypt. In book after book I looked at for research, the photos and drawings were mostly of the same remains. This wasn’t going to be a repeat of The Black Land. The Mycenaean civilization of ancient Greece was one I could get my mind around.”

En väv av myter

Som framgått ovan, så är Shanowers utgångspunkt att få med hela historien, med så mycket som möjligt av alla detaljer och intrigelement som tillkommit under årtusendena. För Shanower är det en utmaning att smälta samman så mycket av materialet som möjligt till en fungerande helhet.

Grundhistorien har varit densamma alltsedan de första källorna: Troja är en stad i Mindre Asien öster om Egeiska havet. Paris, son till kung Priamos av Troja, förför eller enleverar Helena, världens genom tiderna vackraste kvinna. Hon var så vacker att när hon var ung friade kungar och hjältar från hela Grekland till henne. För att inte rivaliteten mellan friarna skulle leda till krig beslöt hennes far, kung Tyndareos av Sparta, att de alla skulle svära en ed att försvara den som till sist fick gifta sig med henne, om han någonsin skulle bli kränkt för hennes skull. Den lycklige blev Menelaos, som senare blev kung i Sparta efter sin svärfar. När Paris förför sköna Helena, måste alla friare uppfylla sin ed, och kungar från hela Grekland seglade iväg till troja för att hämnas och ta tillbaka henne. Ledare för företaget var Menelaos’ bror Agamemnon, kung av Mykene. Till de mest kända hjältarna bland akajerna (som grekerna brukar kallas i det här sammanhanget) hör Achilles, som är huvudperson i Iliaden, och Odysseus, vars långa och äventyrliga hemresa efter kriget är ämne för Homeros’ andra epos Odysseen. Bland trojanerna utmärkte sig Paris’ äldre bror Hektor. Väl framme belägrar akajerna Troja i 10 år, innan Odysseus lyckas lura trojanerna med den berömda trähästen, och staden intas och förstörs.

Kring denna kärnhistoria har så ytterligare tillägg och bihandlingar utvecklats under årens lopp. Det yngsta tillägget som Shanower inkluderat i sin version är kärlekshistorien om den trojanske prinsen Troilus och Cressida. Den historien förekommer inte alls i antika källor, utan är ett medeltida påfund, som gått in i världslitteraturen genom ett drama av Shakespeare.

Ofta är de olika berättelserna inbördes motsägelsefulla, så Shanower har fått välja mellan olika versioner av samma episod. Så är till exempel fallet med Kastors och Polydeukes’ död. De var tvillingar, bröder till Helena och berömda hjältar. De deltog inte i kriget, och det finns flera versioner av hur de dog. Hos en författare vid namn Dares Phrygius, som troligen verkade under romersk tid, finns en version där de omkommer i en storm när de förföljer Paris efter att han enleverat Helena. Den versionen är klart dramatiskt tacksam, och är följaktligen den som fått komma med i Age of bronze. Dock: Shanower framhäver i ett mail att ”although it appears that Kastor and Polydeukes perished in the storm at sea, it’s not necessarily the case that they did. This was deliberate, although I don’t have plans to bring them back into the story”.

Ibland har han i stället fått göra små tillägg och utbyggnader till berättelserna för att få det att fungera dramatiskt. Ett exempel är historien om Odysseus’ galenskap. När Agamemnon kommer till Odysseus för att få med honom på krigståget mot Troja, har denne blivit spådd att han kommer att vara borta från hemmet i hela 20 år (hur det besannades står att läsa i Odysseen). För att undgå ett sådant öde spelar han galen i hopp om att slippa komma med till Troja: han plöjer ett fält och besår det med salt. Agamemnons kusin Palamedes anar dock ugglor i mossen, och lägger Odysseus’ nyfödde son, Telemachos, i vägen för plogen. Odysseus hejdar då plogen för att inte skada barnet – och visar att han inte är galen.

Shanower har berättat att han hade svårt att få den här välkända episoden att fungera dramatiskt, tills han kom på att infoga hunden Argos. Denne omnämns i Odysseen som en gammal gårdvar som troget väntar på sin husse, när denne kommer hem efter 20 år. I Shanowers skildring av scenen med Odysseus’ galenskap försöker Agamemnon komma till tals med den plöjande Odysseus, men hunden (som här givetvis ännu är en unghund) misstolkar situationen och kommer skällande för att försvara sin husse. Lätt komisk dramatik följer, då Argos biter tag i Agamemnons mantel, och som svar får sig en kunglig spark. Palamedes iakttar Odysseus’ reaktion på skeendet, och drar sina slutsatser. Därefter tar han barnet och rusar ned på åkern och lägger det framför plogen (en mycket dramatisk scen, med Odysseus’ förfärade hustru Penelope som försöker stoppa honom). Odysseus hejdar dragdjuren alldeles i sista sekunden, lyfter upp sitt barn i ena handen – och ger Palamedes en (inte helt oförtjänt) smäll på käften med den andra.

Till den höga ambitionsnivån hör också att Shanower strävar efter att få med även relativt okända detaljer i mytologin. Inte minst gäller det alla invecklade släktskapsförbindelser mellan de inblandade personerna, och mellan dem och personer från andra hjältesagor, som Herakles och Theseus.

Inga gudar

Ett inslag som däremot (nästan) helt saknas är gudarna. Det är helt i linje med Shanowers strävan att ge en realistisk bild av tiden, och visa ”som det kan ha gått till”. Samtidigt har hans ambition att få med så mycket som möjligt gjort det nödvändigt att ta med de övernaturliga inslagen, men hitta på rationella förklaringar – även detta en utmaning. Så till exempel har den bekanta historien om Paris’ dom (Paris avgör i en gudomlig skönhetstävling att kärleksgudinnan Afrodite är vackast, och får av henne löfte om att vinna Helena) förvandlats till en dröm från Paris’ sida

En annan känd berättelse skildrar hur Helenas mor, Leda, blev förförd av Zeus i gestalt av en svan. Shanower har förvandlat den till en barnsaga: ”When I was little, my mother — said that the thunder god had come to her as a swan and that I was their offspring. I wanted to believe hat, but I didn’t really.”

Och en märklig historia som förekommer i en del antika källor, att Paris och Helena på vägen till Troja skulle ha stannat till i Egypten, där gudarna bytt ut Helena mot en skenbild, som sedan vistades i Troja under kriget, medan den riktiga Helena blev kvar i Egypten, har reducerats till en antydan: när Paris efter ankomsten till Troja berättar om hemresans äventyr, så nämner han något om att han lämnat kvar i Egypten en tjänsteflicka som var väldigt lik Helena.

Ytterligare ett exempel är myrmidonerna, den folkstam som Achilles härskade över. I myten sägs det att de härstammade från myror (grekiska mýrmekes) som förvandlats till människor. Även här finns en antydan kvar hos Shanower: deras här sägs vara så stor att de är som myror i en myrstack.

Ett mer komplicerat exempel är historien om Kassandra, den olyckliga trojanska sierskan som förutspådde stadens undergång men inte blev trodd. Enligt den klassiska sagan gav guden Apollon henne förmågan att se framtiden mot att hon skulle älska med honom. När hon inte ville, förbannade han henne med att ingen skulle tro på hennes förutsägelser. I andra versioner sover hon och hennes bror Helenos som barn i Apollons tempel, varvid några ormar kommer och slickar dem i öronen, vilket gjorde dem spåkunniga.

När Shanower ville föra samman dessa olika versioner, utan att ha med någon gud, ledde motivet med barnen i templet och förförelsemotivet tankarna till sexuellt utnyttjande. Motivet med att ingen tror henne passar ju också mycket bra i det sammanhanget. Resultatet av dessa överväganden har blivit en stark flashbackscen där barnen Kassandra och Helenos somnar i templet och blir utsatta för närmanden av en okänd person, kanske en präst, som säger till Kassandra att ingen kommer någonsin att tro henne. Det ger dessutom en psykologisk bakgrund till Kassandras framtoning. Med sitt lössläpta hår och allmänt hysteriska uppträdande ger hon ett sinnessjukt intryck när hon skriker fram sina undergångsvisioner.

Ett specialfall är alla mindre övernaturliga väsen som finns i grekisk mytologi. Dessa har Shanower valt att tolka som människor. Främst gäller det nymferna, kvinnliga väsen som fanns runtom i naturen. Hittills har två nymfer uppträtt i berättelsen, och bägge har framställts som mänskliga prästinnor, bosatta och verksamma ute i naturen. Den ena är Oinone, som Paris har en kärleksaffär med som ung, den andra och viktigare är Thetis, Achilles’ mor. I myten är Thetis en havsnymf. Shanower har gjort henne till ledare för ett sorts kollektiv av prästinnor, som kallas för Havets döttrar, vilket här uppenbarligen skall uppfattas symboliskt.

På samma sätt har han gjort med kentauren Cheiron. Denne figurerar i myten som upfostrare och lärare åt flera stora hjältar. I det här sammanhanget är det Achilles som är hans elev. Shanower framställer honom som en sorts skäggig eremit, som bor i en grotta och går klädd i djurhudar.

Även när gudarna bara omtalas har han varit återhållsam. De gudar som omtalas i de klassiska myterna är inte de samma som de som dyrkades i Grekland under bronsåldern. Och trojanerna tillhörde en helt annan kulturkrets, även om myten låter dem dyrka samma gudar som akajerna. Därför har Shanower valt att nämna vid namn enbart de grekiska gudar som vi vet dyrkades under bronsåldern. Trojanernas gudar har han tolkat som de som dyrkades i Mindre Asien vid den här tiden, så att när till exempel den grekiske solguden Apollon omnämns, så avbildar Shanower den mindreasiatiske solguden i stället – men han nämner honom aldrig vid namn.

I Homeros’ epos spelar ju gudarna en betydligt större och aktivare roll; de ingriper ofta i händelsernas gång. Shanower har lagt in en diskret markering av skillnaden i en scen där den vise kung Nestor säger att ”we’ll play our parts, and the gods will watch from on high.”

Det är bara i två sammanhang som övernaturliga inslag fått bli kvar. Dels är det de flitigt förekommande spådomarna, men de är inte riktigt övernaturliga: försök att spå framtiden har gjorts och görs trots allt i sinnevärlden, och kan på så vis faktiskt ses som en realistisk bild av tidens tro. Det andra är vissa tillbakablickar på tidigare generationer akajiska hjältar. Men här är det mer fråga om hur deras äventyr återberättas på den tid då huvudhandlingen utspelar sig, inte om vad som faktiskt kan ha skett.

Sen bronsålder

Som nämnts ovan, så är det konvention att låta handlingen i de antika hjältesagorna utspela sig i en idealiserad miljö som bygger på det klassiska Grekland, 400-300-tal f.Kr., vilket är den tid som många källor härstammar från. Samtidigt brukar det anses att sagorna går tillbaka på händelser under sen bronsålder, c:a tusen år tidigare (se faktaruta). Shanower ville dock ta ner handlingen på jorden, och återge den på ett avromantiserat och realistiskt sätt. Det innebar att miljön måste bli bronsålder. Och det i sin tur innebar, som nämnts ovan, omfattande research.

Sen bronsålder i Grekland, 1650-1050 f.Kr., kallas för den mykenska tidsåldern. Från denna tid finns det praktfulla kungapalats bevarade, av vilka de mest kända är Mykene (som gett namn åt perioden), Tiryns och Pylos. I Pylos har man grävt ut ett omfattande arkiv med administrativa handlingar från c:a 1200, alldeles innan palatset förstördes.

Under tiden kring 1200 drog det nämligen fram en våg av plundringar, krig och förstörelse över hela östra Medelhavsområdet: Grekland, Mindre Asien, Syrien, Palestina. Omständigheterna är omdebatterade bland forskare, men det verkar som om folkvandringar och plundringståg från ickeciviliserade folkslag var avgörande. Sådana folk gjorde flera invasionsförsök i Egypten, men slogs tillbaka. Förstörelsen var dock så omfattande att de flesta riken som blomstrat under bronsåldern i praktiken gick under och lämnade plats för nya folk. I inledningstexten till första avsnittet av Age of bronze antyder Shanower denna förstörelse: ” — an age of great city-states, many of which are soon to fall.” Det ger seriens händelser en extra ödesmättad ton. (Inledningstexten saknas dock i samlingsvolymen.) Det betyder också att tiden preciseras till 1200-talet f.Kr., vilket, som vi skall se, stämmer med dateringen av den period av Troja som han valt att utgå från.

I Grekland förstördes de mykenska palatsen, och perioden fram till c:a 1050 f.Kr. är en blek övergångsperiod. Skrivkonsten gick förlorad, och när skriftliga källor börjar dyka upp igen, frampå 700-600-500-talet (Homeros verkade antagligen omkring 700 f.Kr.), så hade grekerna bara dunkla minnen av bronsåldern, vilka återspeglas i de klassiska myterna och hjältesagorna. Det var först genom Heinrich Schliemanns utgrävningar i Mykene på 1870-talet och framåt som man upptäckte den mykenska civilisationen. Och den mykenska skriften (linear B-skrift) blev inte tolkad förrän på 1950-talet.

Det är alltså denna mykenska civilisation som Shanower använt som bakgrundsmiljö till akajerna (akajerna som Homeros kallar dem) i sin tolkning. Utöver texterna som grävts fram i Pylos och på andra platser så finns det gott om fresker och annat bildmaterial som ger en bild av hur folket såg ut.

I Mindre Asien grävde Schliemann också ut den plats som i antiken identifierades med sagans Troja, och fann resterna av en stad från samma tid. Stadens historia brukar indelas i ett antal faser, av vilka Troja VI och VIIa är de som brukar komma på tal när man talar om trojanska kriget.

Troja VI var en rik och blomstrande stad, som gick under, troligen i en jordbävning (fast detta har ifrågasatts på senare år), någon gång under 1200-talet. Troja VIIa var däremot en fattig, överbefolkad ort, som erövrades och ödelades av fiender någon generation senare, i samband med de allmänna oroligheterna som nämndes ovan.

Shanower har valt att bygga sin version av Troja på Troja VI, rimligen eftersom den ståtliga staden svarar mer mot sagornas berättelser om det mäktiga Troja. Från Troja finns det dock inga texter bevarade, och inga bilder, som kan ge kött på benen åt ruinerna. På ett symposium om Troja i Washington 1997 mötte Shanower Manfred Korfmann, som leder dagens utgrävningar i Troja.. Korfmann ansåg att kulturen i Troja var en luvisk kultur (luvierna var ett folkslag i Mindre Asien) under starkt inflytande från hettiterna, som var det ledande folket i Mindre Asien under perioden. När Shanower talade direkt med honom angående problemet med hur trojanerna såg ut, rekommenderade han att modellera dem efter hettiterna, som efterlämnat gott om texter och bilder.

Vapen

Hur har Shanower då gått till väga för att använda det arkeologiska materialet? Vi skall se närmare på hur han med utgångspunkt i referensmaterialet skildrar den värld han valt att låta berättelsen utspela sig i.

Vi börjar med att se litet på olika vapen. Det är ju trots allt en berättelse om ett krig. I skrivande stund har vi ännu inte hunnit se så mycket strid, men i de senaste numren, från nummer 12, har det börjat. Akajerna har seglat fel och landstigit i Mysien, där de kommit i strid med lokalbefolkningen i tron att de kommit till Troja. Vi lär få se mer av strider framöver.

I vårt exempel 1 har vi Odysseus iförd en hjälm av en typ som är hämtad från Krigarvasen, en berömd vas från Mykene. Vasen är från ungefär den här tiden, 1200-tal, men man är osäker på om krigarna är ”äkta” mykenska krigare eller om de är legosoldater från norr – eller rentav den sorts krigare som krossade det mykenska Grekland. För att de skulle komma från norra Grekland talar att en av krigarna (nummer tre från vänster) tycks ha en halvmånformad sköld, av en typ som i klassisk tid var typisk för dessa områden. Eftersom Odysseus kom från ön Ithaka, som ligger i nordväst, passar hjälmarna hur som helst bra med en sådan tolkning. Observera också att Odysseus och hans vapendragare har två spjut vardera. Det är kastspjut, som man inte kunde räkna med att få tillbaka när man kastat dem mot fienden. När vi ser på Krigarvasen kan vi för övrigt se att en ”cartoony” teckningsstil det inte är något nytt påfund; Shanower har fått ändra proportionerna en hel del för att få en mer realistisk bild.

Den ”typiska” mykenska hjälmen var annars tillverkad av av något så osannolikt som vildsvinsbetar. Hur många vildsvin det gick åt till en hjälm är okänt. Vi ser en sådan hjälm i exempel 2. I Shanowers bild kan man notera den magnifika hjälmbusken, som det också finns belägg för.

Vad gäller sköldformer har jag faktiskt haft en liten diskussion med Shanower, via e-mail. Den mest typiska grekiska skölden från mykensk tid var en stor åttaformig sak, som täckte större delen av kroppen. Det fanns också stora fyrkantiga, tornformiga sköldar. Hittills har vi bara sett de åttaformiga sköldarna hänga på Agamemnons vägg (exempel 3). De flesta akajerna i Shanowers version använder en helt annan sköldtyp, som förekommer på Krigarvasen: den mindre runda typen, som kom att bli den klassiska grekiska skölden (se exempel 1). Det var det jag undrade över i ett mail till Shanower. Han förklarade att den runda skölden kom mer och mer i bruk mot slutet av perioden, och eftersom historien utspelar sig under slutet av perioden, är det mer naturligt. Den åttaformiga skölden anses av en del bara ha använts som dekoration eller för ceremonier under den senare perioden, så det passar att Agamemnon har den på väggen. Till saken hör också att Homeros i Iliaden har en berömd beskrivning av Achilles’ sköld, och den är rund, vilket var det normala på hans egen tid. När Homeros’ ord kan stämma överens med det arkeologiska materialet, så kan Shanower ta hänsyn till det.

Den tornformiga skölden omnämns av Homeros i samband med hjälten Ajax, som använder den. Även här kan Shanower följa Homeros. Sköldtypen kan fortfarande ha varit i bruk på 1200-talet f.Kr., om än inte vanlig. Vi får anta att Ajax är aningen konservativ i val av sköld.

En viktig roll i krigföringen under yngre bronsålder spelades av stridsvagnarna. Detta är i själva verket den hästdragna stridsvagnens storhetstid. Det var ännu inte vanligt att rida, framför allt saknade man stigbyglar, men vagntekniken hade gjort stora framsteg. En stridsvagn var så lätt konstruerad som möjligt; en uppskattning är att den bara vägde 30 kg. Dragen av två hästar var den ett lätt och snabbt fortskaffningsmedel som möjliggjorde stor rörlighet i strid. Besättningen bestod av två personer, en krigare som slogs med lans eller pilbåge, och en körsven som höll ordning på hästarna, en nödvändighet i stridsvimlet. En viktig bidragande orsak till bronsåldersrikenas fall kan ha varit utvecklandet av nya infanteritaktiker som besegrade vagnarna. Efter de stora katastroferna minskade vagnarna hur som helst kraftigt i användning.

Men när det trojanska kriget utspelar sig var stridsvagnen ännu härens stolthet. När Agamemnon planerar kriget förklarar han att ”[t]he world will shake to our chariots’ thunder” (på sätt och vis skakar den ännu) och i Mysien utgör massan av stridsvagnar, omgivna av ett enormt dammoln, en imponerande syn (se vinjettbilden). I exempel 4 kan vi se hur Shanower arbetar med en förebild. Först har vi en väggmålning från palatset i Tiryns. Utifrån den har han sedan gjort en principskiss, ett model sheet för att få skala och proportioner rätt. Sedan kan vi se det slutliga resultatet. Den här skissen har publicerats i samlingsvolymen, och ger en intressant inblick i hur han arbetar utifrån de arkeologiska förebilderna. Notera dessutom att hästarna har manen flätad på ett speciellt sätt. Förebilden återfinns på avbildningar.

Människor

Exempel 5 är ur det avsnitt där Paris förför Helena och rymmer med henne. Hon går in i templet för att be till Gudinnan om ledning inför det stora beslutet att överge make och familj. Gudabilden bygger inte på någon exakt förebild, men är inspirerad av samtida förebilder, inklusive det typiska håret och det målade mönstret i ansiktet, på kinder och haka. Shanowers sambo David Maxine, har dock gjort en statyett efter scenen i Age of bronze.

Exakt samma drag återfinns hos Thetis, Achilles’ mor. Som nämnts ovan, så var hon i myten en gudinna, en havsnymf, men hon har i Shanowers tolkning blivit prästinna. En antydan om hennes gudomliga anknytning får vi dock genom att hon är modellerad efter samma förebild som gudinnebilden, med återigen samma hår och huvudbonad, och inte minst samma ansiktsmålning (som förmodligen hade någon religiös-symbolisk betydelse).

Just vad gäller framställningen av kvinnor, så är det ett problem att det finns väldigt få avbildningar av kvinnor bevarade.

Vad gäller avbildningar av män, så är vi bättre lottade. I exempel 6 ser vi ett berömt mansansikte: den guldmask som prydde den döde i en kungagrav från Mykene. När Schliemann påträffade graven, döpte han i romantisk yra masken till Agamemnons mask, ett namn som den fått behålla. Även om det givetvis bara är ett namn (masken är flera hundra år äldre än den tid som vi talar om här, för att inte tala om tvivlet beträffande Agamemnons historiska existens), så tyckte Shanower att det var passande att ta masken till utgångspunkt för Agamemnons utseende. Vi kan för övrigt notera att han är mycket skicklig när det gäller att fånga familjelikhet, vilket syns på Agamemnon och hans bror Menelaos. Detta gäller även andra familjer som uppträder i berättelsen.

Hus och miljöer

Med exempel 7 kommer vi till arkitekturen. Avbildningar av byggnader och miljöer är inte så vanliga i forntida konst, men ibland finns det avbildningar att gå efter. Från hettitisk miljö finns det en lermodell av ett befästningstorn, som Shanower tagit som förebild till utkikstornet i citadellet i Troja. Det tornet spelar en viss roll i handlingen: det är därifrån som Hektor visar Paris Troja, och senare visar Paris Helena staden från samma utsiktspunkt, innan de älskar med varandra uppe under stjärnorna. På samma sätt som med vagnarna kan man se hur han gjort en modellskiss. Han har fått arbeta sig fram till lämpliga proportioner, eftersom originalmodellen är kraftigt stiliserad. En realistisk detalj i den slutliga bilden är rökslingorna från härdarna i bostadshusen i staden.

Ett stående inslag i palats och finare hus var fresker på väggarna. I ruinerna efter staden Akrotiri på ön Thera i Egeiska havet har ett stort antal fresker hittats, och de har ofta lånats av illustratörer som vill rekonstruera livet under den här tiden. Shanower har främst använt dem till kung Lykomedes’ palats på ön Skyros. Något palats har (ännu) inte blivit utgrävt på Skyros, så han har haft fria händer vid utformningen. De flesta väggarna där är täckta av fresker med motiv från Thera (exempel 8), vilket är extra passande eftersom båda ligger på öar i Egeiska havet, och förmodligen delade en gemensam kulturtradition. Exakt samma fresk som här har för övrigt Sussi Bech använt som inspiration till en av väggmålningarna i palatset på Kreta i ett av hennes Nofretalbum.

Omsorg om detaljer

Ett exempel på den omsorg om detaljerna som utmärker Age of bronze (och som ger serien dess prägel av kärleksverk) är från nummer 13. Efter det tragiska missförståndet som ledde till strid med mysierna sluter de två sidorna stillestånd och begraver sina döda. Sida vid sida får vi följa hur kung Telefos av Mysien begraver sin krigarhustru Hiera, och akajerna hjälten Thersander. De två ceremonierna följer olika traditioner, som skildras noggrant utan att det känns överlastat. Mysierna kremerar sin drottning, djuren som skall offras på graven ser på när urnan sänks ned, som om de sörjde själva; akajerna praktiserar jordbegravning, vi ser repet som använts för att sänka kroppen ned i graven och stegen som använts för att placera dit gravgåvorna, de sörjande håller bägare för dryckesoffer.

Ett ytterligare exempel på detta är fibulorna, det vill säga små (och ibland inte så små) mellanting mellan spännen och säkerhetsnålar som användes för att hålla samman kläderna och som var mycket vanliga i forntiden, vare sig det är i Grekland eller i vikingatidens Norden.

I större delen av serien använder akajerna fibulor till sina mantlar, men vid något tillfälle påpekade en expert för Shanower att de saknas i Grekland under den mykenska tiden, och inte dyker upp förrän efteråt. I de senaste numren av Age of bronze har därför akajerna fått nöja sig med att knyta ihop sina kläder.

Ett ytterligare exempel på detta är fibulorna, det vill säga små (och ibland inte så små) mellanting mellan spännen och säkerhetsnålar som användes för att hålla samman kläderna och som var mycket vanliga i forntiden, vare sig det är i Grekland eller i vikingatidens Norden. I större delen av serien använder akajerna fibulor till sina mantlar, men vid något tillfälle påpekade en expert för Shanower att de saknas i Grekland under den mykenska tiden, och inte dyker upp förrän efteråt. I de senaste numren av Age of bronze har därför akajerna fått nöja sig med att knyta ihop sina kläder.

Färgade

En detalj i serien som väckte mitt speciella intresse, delvis för att det berör ett kontroversiellt ämne, är förekomsten av färgade i bronsålderns Grekland.

När jag först läste avsnittet där Odysseus presenterades (nummer 7) tänkte jag inte närmare på utseendet hos hans härold Eurybates. Men i nästa nummer talade en insändare uppskattande om ”ethnic diversity”. När jag tittade på honom igen, så insåg jag att visst, han har afrikanska drag, även om den svartvita teckningen gör att själva hudfärgen inte tycks skilja sig från övriga personers. Shanower hänvisade i sitt svar på insändaren till att Homeros (i Odysseen) beskriver Eurybates som svart.

Nu är frågan om afrikaners närvaro i antikens kulturer mycket infekterad i USA. Att äldre forskning kring antiken, och den allmänna bilden av perioden, varit färgad av europeisk-västerländska fördomar och att forntidens folk inte skilde så mycket på olika raser som man gjort i senare tider (rasism är ett modernt västerländskt påfund) är de flesta överens om, liksom att det fanns färgade afrikaner i Medelhavsområdet i forntiden. Men det finns också de som hävdar mer extrema ståndpunkter, som att de färgade folkens roll var mer eller mindre avgörande för den antika kulturen. Jag blev intresserad av Eurybates, inte minst med tanke på de här kontroverserna, och gick till källan, d.v.s. Odysseens 19:e sång. I Lagerlöfs-Bendz’ klassiska svenska översättning beskrivs Eurybates med orden ”solbränd hy och krusiga lockar”. I det grekiska originalet står det ”melanóchroos, oulokárenos”, vilket enligt mina lexika betyder ungefär just det. Solbränd behöver inte tolkas som att han var svart, men tillsammans med det krulliga håret är det nog klart att han Homeros faktiskt tänkte sig honom som negroid. Den litteratur jag konsulterat om färgade i antiken delar också den tolkningen. Att det inte alltid varit okontroversiellt visar ett av mina lexika, Benselers grekisk-tyska från 1900. Där översätts melanóchroos med ”dunkelfarbig, schwartz, im bes. auch von der bräunlichen Gesichtsfarbe eines kräftigen, viel im Freien lebenden Mannes” (”mörkfärgad, svart, fr.a. om den brunaktiga ansiktsfärgen hos en kraftig man som lever mycket i det fria” – man riktigt ser kroppsarbetaren framför sig, med bar överkropp, torkande svetten ur pannan). Min känsla är att framhävandet av den ”kraftige mannen, som vistas mycket i det fria” verkar vara ett försök att förneka att det kan röra sig om svart hudfärg. Men det kan bara vara en känsla jag har.

Men det finns fler färgade personer i berättelsen. Kung Lykomedes som härskar på Skyros, en ö i Egeiska havet, hade enligt myten flera döttrar (Achilles gömde sig vid ett tillfälle bland dem, klädd i kvinnokläder), och några av dem avbildade Shanower som färgade. Jag frågade Shanower om detta i ett mail, och fick till svar att ”I think I intended two of his daughters to be born of a black mother. This was just one small factor in my intent to imply that in the context of the story, the islands were once very important in trade throughout the Aegean world and beyond, but that they have slipped in their importance and been eclipsed by the Greek mainland. So Skyros at an earlier time was of enough importance that it wasn’t too unusual for Lykomedes to have married a black woman, most likely one from Nubia south of Egypt.” Jag har citerat svaret så pass utförligt, eftersom det är ytterligare ett exempel på hur genomtänkt han tänker på detaljer.

Samtidigt tror jag inte att en europeisk serieskapare skulle ha gjort den tolkningen. Anledningen till att det här är intressant är densamma som gör att frågan om afrikaners närvaro i de antika civilisationerna är så kontroversiell i USA: det är ett mycket rasmedvetet land. En historia av rasism och, på senare tid, affirmative action (ungefär motsvarande positiv särbehandling) har garanterat det. I officiella sammanhang (folkbokföring, polisrappporter) noteras alltid personers ras. Medan jag som sagt inte lade märke till att Eurybates var afrikansk förrän jag fick det påpekat, och det tror jag beror på att som svensk är jag mindre uppmärksam på sådant. Det är långtifrån säkert att en européisk serieskapare hade tänkt i samma banor som Shanower här. Även om han, som antyddes ovan, har rätt – antikens folk var inte rasister. Att det fanns färgade i Grekland under yngre bronsålder visas också av en fresk från Knossos på Kreta, som brukar kallas ”Captain of the black guard” Den föreställer två krigare, en vit och en svart. (Fresken fick f.ö. sitt namn av Sir Arthur Evans, som grävde ut Knossos i början av 1900-talet. Han antog automatiskt att den vite var befälhavare över en trupp afrikanska legosoldater.)

Bondskt

Rekonstruktioner av arkeologiska miljöer blir inte sällan ganska sterila, ungefär som en arkitektritning, där solen skiner och glada människor går kring i de tänkta miljöerna. Inom arkeologin beror det givetvis på att man är försiktig med att lägga in levande detaljer som man inte kan veta mycket om. När miljöerna skall återskapas i historiska serier förekommer det ibland att tendensen till renhet och sterilitet följer med. Det gäller till exempel i danska Sussi Bechs tidigaste Nofretalbum. Helt i linje med sin strävan att vara så jordnära som möjligt har har Shanower strävat efter – och lyckats väl med – att undvika den fällan.

I en scen kommer Paris till Troja för första gången. Han har vuxit upp bland herdar, ovetande om att han är kungason. Läsaren får se stden och gatulivet i fågelperspektiv. Bilden är full av liv, rörelse och smuts: några ädlingar korsar vägen för en fårhjord, en gris ligger i sin stia, en rännil med någonting rinner från stian, någon tömmer ett kärl på gatan och stänker ned en förbipasserande. Men den naive, bondske Paris utropar ”it’s magnificent!” Sceneriet ger Paris’ utrop en viss ironisk klang.

Bilden av Troja gav alltså ett rätt primitivt och lantligt intryck. Det finns flera exempel på detta. Inte minst gäller det inställningen till vardagligt kroppsarbete: Hekabe, drottning av Troja, sitter vid vävstolen; kung Lykomedes’ döttrar spinner tillsammans med Achilles, för tillfället förklädd till flicka (i Achilles’ fall försöker spinna); och Priamos’ söner deltar med liv och lust i fårklippningen, så kungasöner de är. Det blir fina genrebilder av dagligt liv under sen bronsålder. Det är också i god överensstämmelse med stämningen i Homeros’ diktning. Hans hjältar skydde inte fysiskt arbete, men så verkade han också i ett betydligt mindre sofistikerat samhälle än bronsålderns. I vilken mån bronsålderns mykenska och trojanska kungligheter deltog i det vardagliga arbetet är väl svårt att säga. Jag är nog rätt tvivlande, men bristen på källor gör att det inte går att säga något säkert. Klart är att man knappast kan tänka sig de egyptiska faraonerna eller hettiternas storkonungar eller deras familjer hugga i. På så vis understryks det faktum att Troja och Mykene, trots allt, är provinsiella småpotatisar jämfört med tidens stormakter som Hettiterriket eller Egypten. Kanske ännu viktigare är att det bidrar till den känsla av realism och vardaglighet som är genomgående i serien.

Samma sak gäller andra realistiska detaljer. Några exempel: när sköna Helena gråter för att förmå Priamos att ta emot henne i Troja, är det inte bara tårar som rinner, hon gråter så att hon snorar; tjänsteflickan som ordnar hennes hår tycker uppenbarligen att det är ett krångligt göra, eftersom hon har tungan i mungipan.

Öst och väst

När vi nu har kommit in på detaljer kan vi notera en skillnad mellan akajer och trojaner: akajerna är överlag enklare klädda. Medan trojanska ädllingar går i snabelskor av orientalisk typ, så bär även kungar bland akajerna sandaler – när de inte rentav är barfota. En sådan liten detalj som pannbanden visar också detta: trojanska ädlingar har en mycket elegant knut i nacken, en knut som de knappast kan ha knutit själva. Vanligt folk har enklare knutar – och så har de akajiska kungarna! Trojanerna har dessutom öronringar, vilket akajiska män inte har.

Sådana detaljer speglar en gammal syn på motsättningen mellan öst (Asien) och väst (Grekland/Europa) som var en standardfördom i det klassiska Grekland: Asien kännetecknas av despotisk (och degenererad) lyx medan Grekland/Europa kännetecknas av sund och demokratisk enkelhet. Den här tankebilden färgade grekernas syn på såväl det trojanska kriget som senare konflikter, inte minst perserkrigen på 400-talet f.Kr. Den har också kommit att leva vidare i västs bild av Orienten och Asien (Kina, den muslimska världen) långt in i modern tid. Just perserkrigen har för serievänner blivit kända genom Frank Millers magnifika epos 300, där precis samma attityd går igen.

Motsättningen mellan akajer och trojaner speglas också i de bägge sidornas attityder till varandra: när Menelaos klagar hos Agamemnon över att hans hustru blivit enleverad av Paris talar han om ”these lying Trojans in their fringe and fripperies” (fransar och bjäfs – dessutom fick han med opålitlighet, en annan gammal fördom), medan en av Priamos’ rådgivare på tal om akajerna säger, med lika stort förakt, att ”Achaea’s [Grekland] barely civilized” (häri har han faktiskt en poäng, i alla fall om civilisation definieras som stadssamhälle – några av världens äldsta stadsliknande samhällen har grävts ut i Mindre Asien).

Geopolitik

Shanower glömmer inte heller det större historiska sammanhanget. I början av serien, när Paris är ny i Troja, tar Hektor med honom upp i tornet och visar honom staden och dess omgivningar, samtidigt som han förklarar den geopolitiska situationen: Troja bevakar sjövägen mellan Medelhavet och Svarta havet, vilket ger staden stora rikedomar. Men detta innebär också ett hot, eftersom många är frestade att erövra de rikedomarna och det strategiska läget åt sig själva. Senare när Agamemnon börjar tala om krig gör han ingen hemlighet av att detta lockar honom lika mycket som hämnd för Helenas bortförande. Samtidigt framhåller han att man måste vara försiktig och tänka på tidens stormakter: Hettiterriket, Egypten.

Anknyter till traditionen

Som serieskapare är Shanower mycket skicklig, och hans bildberättande i Age of bronze är bitvis imponerande.

Det bästa exemplet är de sista sidorna i nummer 9, som också avslutar samlingsvolymen. De är magnifika. Den akajiska flottans avfärd skildras i två sidor helt utan ord, fyllda med spänning, atmosfär och aningar om vad som komma skall: berättelsen har bara börjat. Läsaren får se männen gå ut till skeppen, någon tar avsked från sin kvinna, man offrar till gudarna inför avfärden, går ombord, stöter ut skeppen från land, hissar seglen och avseglar österut, med mot ljuset från soluppgången. En svit närbilder på de olika huvudpersonerna följs av en bild av hela flottan i fågelperspektiv.

Den sista bilden anspelar samtidigt på de kanske mest kända orden om Helena och trojanska kriget på engelska, nämligen 1500-talsdramatikern Christopher Marlowes (äldre samtida till Shakespeare) ord i Doctor Faustus. Faust har fått löfte av djävulen att få träffa alla tiders vackraste kvinna, Helena. När han ser henne säger han: ”Is this the face that launched a thousand ships/and burnt the topless towers of Ilium?” (Ilium = Ilion = Troja; Karl Ragnar Gierows svenska översättning lyder: ”O, var det dessa sköna anletsdrag,/som sände tusen skepp från stapelbädden/och brände Trojas molnomsvepta torn?”) Den första samlingsvolymen heter också A thousand ships. Shanower är medveten om att han verkar i en litterär och konstnärlig tradition som sträcker sig tillbaka till Homeros’ tid, och han anknyter gärna till den.

Ett annat exempel på hur han knyter an till traditionen är en scen i nummer 12 där Achilles plåstrar om vännen Patroklos efter striderna i Mysien. Den bilden bygger på en klassisk grekisk vasmålning med Achilles och Patroklos. Den enda egentliga skillnaden är att vasmålaren försett hjältarna med rustningar från sin egen tid (400-tal f.Kr), medan Shanower försett dem med mykenska rustningar. Det kanske blir fler sådana exempel framöver.

Ljuset

Ljuset spelar en viktig roll i scenen där hären avseglar. Över huvud taget har jag nog aldrig sett sådant ljus i svart-vit serie som i Age of bronze, utom i Jeff Smiths Bone. Skillnaden är att Smith främst använder det för att få dramatisk effekt, medan Shanowers ljusanvändning är mer realistisk: när Paris kliver in i fosterföräldrarnas hydda står han i silhuett i motljuset; solljuset silar in genom löven i idylliska skogsscener. Samtidigt förmedlar ljuset en viss symbolik: motlljuset framhäver Paris’ främlingsskap gentemot fosterföräldrarna, medan solljuset ger en idyllisk karaktär åt skogsscenerna som kontrasterar mot de hemskheter som skall komma. Hit hör nog också soluppgången vid avseglingen mot Troja. Jag tror inte det är en övertolkning om man ser det som en anspelning på den tidigare nämnda motsättningen öst – väst, där soluppgången får stå för östern och Troja. Orienten betyder just soluppgångens land. Detta då helt bortsett från att man gärna avreste just i gryningen, för att hinna så långt som möjligt innan natten.

Avancerat bildspråk

Shanower är alltså en skicklig serieskapare. Hans sidkompositioner och bildspråk är i regel rätt traditionella, men ibland försöker han sig på mer avancerade lösningar, i regel med lyckat resultat. Ett utmärkt exempel är den scen i nummer 10, där Helena bönfaller Priamos att ta emot henne i Troja, trots att det innebär ett hot om krig: en bild som täcker en hel sida, indelad i åtta rutor, med elva pratbubblor (därav fem kopplade). Upplägget skänker liv och omväxling åt vad som annars hade kunnat bli en enformig dialogscen med bara talande huvuden.

I det avsnitt som skildrar hur Paris förför Helena och hur hon tvekar inför att lämna make och barn väver Shanower samman flera tidsplan, inom en ramhandling med Helena i kärleksgudinnans tempel, till ett mycket intrikat mönster. Det är ett avancerat experiment, och blir nästan litet för rörigt bitvis, men lyckas också ge läsaren en känsla av Helenas tankar och medvetandeström, med olika impulser som korsar varandra.

Ett par gånger har han också försökt experimentera med litet annorlunda teckningsstilar. Det mest omfattande försöket är ett specialnummer om Agamemnons och Menelaos’ förfäder, Tantalos’ hus. Handlingen är minst sagt blodig, med brodermord, incest och kannibalism, allt hämtat ur myterna. Teckningarna är mer stiliserade än vanligt, med kraftiga svart-vita kontraster. Resultatet är mycket lyckat. De dramatiska svartvita kontrasterna passar mycket bra till det dramatiska innehållet, samtidigt som de lätt stiliserade teckningarna passar till innehållet, som är mer uttalat mytologiskt (till skillnad från vad som är fallet i övriga serien, så deltar gudarna i handlingen i de äldsta generationerna).

Det är tänkt att vara historien sådan den kunde återberättas av en sångare vid Agamemnons hov, när den redan hunnit bli saga och sång. Bilderna förmedlar något av en visuell motsvarighet till den känsla man får vid läsningen av myten. Det är följdriktigt att språket är mer poetiskt än vanligt, främst i ramscenerna. Man finner rentav ekon av Homeros’ språk, när han kallar Agamemnon för ”king of men”, vilket är en direkt översättning av Homeros’ epitet ”wánax andrôn” (männens härskare i Lagerlöf-Bendz’ översättning). Ett liknande försök gör Shanower i ett avsnitt där Priamos berättar om hur Herakles intog Troja när han var barn. Eftersom det är fråga om en gammal man som berättar om sin barndom, valde Shanower att åtrerge historien i en mer barnslig, mer ”cartoony” stil. Tyvärr känns resultatet mindre lyckat. Jag kan inte riktigt säga varför, men det gör på mig ett långsökt och påklistrat intryck.

Omslag

En genomgång av Age of bronze vore ofullständig om man inte tog upp omslagen. De genomgår en markant utveckling under seriens gång. I början är det fråga om traditionella färgomslag, med ett motiv ur innehållet. Men successivt blir de mer ”konstnärliga” (i brist på bättre ord), med mer symboliska motiv mot bakgrunder tecknade i få färger. Nummer 9, som är det sista numret som ingår i samlingsvolymen, föreställer Agamemnon mot en bakgrund beströdd med samtida skeppsbilder. Det är i det numret som flottan avseglar, och jag tycker personligen att det är ett av de snyggaste omslagen. Det fångar innehållet i numret, tillsammans med en hälsning till det arkeologiska källmaterialet. I och med nummer 10 (som alltså påbörjar nästa samlingsvolym) börjar han med en helt ny stil, stiliserade omslagsbilder i få färger. Resultatet blir oftast bedövande vackert. En konstnärlig höjdpunkt når han i nummer 12, som handlar om striden i Mysien. Det har en blodröd grundfärg, som svarar mot innehållet, och kraftiga kontraster mellan ljus och skugga, som understryker dramatiken. (Lustigt nog är just detta omslag det Shanower själv tycker minst om, av någon anledning.)

Personteckning

Även om Shanower hävdar att meningen är att det skall finnas flera centralfigurer, och ingen egentlig huvudperson, är Achilles hittills den enskilde person som fått mest tid i rampljuset: i en artikel på The Gay League, en webbplats för homosexuella seriefans, fick Shanower utse sin ”favourite gay character”, och valet föll på Achilles. Han är så här i början av historien ung, enligt en tidslinje i det senaste specialnumret är han sexton år vid flottans avfärd. Hans syn på sådana saker som krigisk ära slår en modern betraktare som naiv. När akajerna får höra spådomen att Troja kommer att falla först på det tionde året, börjar det meniga manskapet att bli oroligt, men Achilles jublar: ”Nine years of glorious battle. And in the tenth… VICTORY!” Man märker hans karaktär redan när han först visar sig: han leker med en lejonunge och skryter om hur han dödat dess mor, i barnsligt oreflekterad eller omedveten grymhet. Samtidigt delas hans syn på kriget av den gamle och vise kung Nestor (det är därför han väljer att delta i kriget, trots sin ålder) och av Achilles’ far Peleus, som gråter av sorg över att han själv är för gammal. Bägge två är ju gamla nog att ”veta bättre”, enligt vårt sått att se. Men det hör till tidens mentalitet. De som oroas av spådomen om de tio åren är till stor del de enkla soldaterna, inte deras herrar.

Även om Achilles fortfarande ger ett ungt och naivt intryck, kan man som läsare inte undgå att notera hur han mognat under berättelsens lopp; när han först presenteras är han tolv år, vid tiden för härens avsegling är han sexton. Det händer mycket under de åren i en ynglings liv, och det märks. Han har dessutom blivit far. Det skall bli intressant att se hur han är om tio år, när kriget närmar sig sitt slut.

Det skall också bli intressant att följa hur ”the favourite gay character’s” relation till vännen Patroklos utvecklas. En vanlig tolkning är att deras relation var av erotiskt slag, och det är tydligt att Shanower tänker följa den. I stridsscenerna i nummer 12 slåss de två sida vid sida, och man märker hur de kommer närmare varandra.

Achilles’ motpart i Iliaden, Agamemnon, får inte lika omfattande täckning. Han är storkonung av Mykene, överherre över alla akajer, och den som planerar för kriget för makten och för sin och familjens ära. Shanower tycks finna ett visst nöje i att ta ner honom på jorden; hans värdighet får sina stötar. Jag har redan nämnt hur han kommer i bråk med Odysseus’ hund Argos. Längre fram, när Achilles anländer efterlängtad till den samlade krigshären, bärs han fram på folkets axlar, så att när storkonungen vill komma till tals med honom måste han försöka tränga sig fram genom folkmassan, vilket leder till att han blir ikullknuffad. Achilles min när han först presenteras för honom, liggande på marken så underkläderna syns, är föga imponerad. Scenen känns som en definitiv förvarning om vad som komma skall.

Så har vi det par som startade hela kalabaliken: Helena och Paris. Helena gör (hittills) ett något blekt intryck. Hon är – och framför allt betraktas hon som – underskön. Redan som barn blev hon bortrövad för sin skönhets skull, och som ung kvinna anhöll som sagt kungar och hjältar från hela Grekland om hennes hand. Intrycket är att hon hittills varit ett rent objekt för andras åtrå. När Paris kommer, blir hon emellertid häftigt förälskad och rymmer med honom. Hennes tvekan och osäkerhet inför det stora steget är, som nämnts ovan, ett huvudtema i nummer 4 av serien. När paret anländer till Troja, är det hon som med sin skönhet och övertalningsförmåga lyckas förmå Priamos att släppa in henne i staden och acceptera henne som Paris’ hustru, trots de ödesdigra följder ett sådant steg innebär.

Paris är ung, sexton år när han möter Helena. Han har vuxit upp bland herdar, och när det visar sig att han är kungason från Troja och får flytta in till palatset, känner han sig bortskämd och tycker att han kan ta vad han vill ha. Detta, tillsammans med hans humör och bristande ansvarskänsla gör honom till något av den typiske ansvarslöse tonåringen. Han lyckas övertala Priamos till det huvudlösa företaget att sända honom till Grekland för att försöka röva hem Priamos’ syster Hesione (som tagits som krigsfånge många år tidigare). Väl i Grekland struntar han i uppdraget, utan enleverar Helena i stället, och är sedan borta i några år, innan de två kommer åter. Inte precis den man vill låna ut familjens bil till … Det är för övrigt intressant att konstatera att de två hittills viktigaste manliga huvudpersonerna i breättelsen, Paris och Achilles, båda två är unga män i tonåren.

Tragedi

När man läser Shanowers serie, kryper en känsla av tragedi över en. Det är tragedi i ordets ursprungliga bemärkelse från det grekiska dramat: läsaren/betraktaren vet att det kommer att sluta fruktansvärt, men tvingas åse hur de inblandade personerna rör sig mot denna oundvikliga slutpunkt. I det här fallet är slutpunkten kriget, de flesta inblandades våldsamma död, Trojas fall och de grymheter som detta förde med sig. Läsarens upplevelse kan inte undgå att färgas av efterklokheten, och det är en stor del av läsupplevelsen.

Positivt bemött

Shanowers ambitiösa verk har rönt stor och välförtjänt uppskattning. Serierecensionerna har lovordat Age of Bronze, och förra året fick han Eisnerpriset för bäste författare/tecknare. Bemötandet från arkeologer och historiker av facket har också varit mycket positivt, vilket en översvallande recension i tidskriften Archaeology är ett exempel på. Han har också blivit inbjuden till arkeologikongresser. Serien lär också ha dykt upp på en del studiekurser i arkeologi. Att fackfolk följer Shanowers tolkning av historien framgår också av serietidningens brevspalt, där flera intressanta inlägg publicerats.

Avslutningsvis vill jag citera ett sammanfattande omdöme om Age of bronze som avgetts av skribenten Katherine Keller på den utmärkta webbplatsen Sequential Tart: ”I’ve always known the story of the Trojan War, but now I know the people behind it. I know why they did what they did, and whether I agree with their actions or not, I know they’re real. For a comic to accomplish this shows us the heights to which this craft should aspire.”

Ola Hammarlund
© Ola Hammarlund
Alla teckningar © Eric Shanower
Samtliga foton kommer från Wikimedia commons
Ola Hammarlund är fil.kand., bibliotekarie, arkivarie, historiker, arkeolog, språkvetare, kulturvetare, filosof och serieexpert (fast det sistnämnda har han ingen utbildning i).

Eric Shanowers webbplats

Officiell webbplats för Age of bronze

Exkurs 1: Har trojanska kriget ägt rum?

Som vi nu känner dem tillhör sagorna om det trojanska kriget givetvis mytens och skönlitteraturens värld. Men finns det över huvud taget inte någon historisk bakgrund? Det är en svår fråga. Generellt gäller att i de fall där muntligt traderade hjältesagor kan jämföras med historiska källor, visar det sig att vissa element är historiska, men att de är kraftigt förvrängda och tillrättalagda, och har blandats upp med rena sagomotiv.

De enda skriftliga samtida källor som finns från bronsålderns Grekland är förvaltningsdokument om administration och skatteindrivning. Några uppgifter om kungar och krig får vi inte. Vi vet inte ens om de hade en gemensam statsbildning eller inte.

I Troja har eventuella skriftliga källor troligen förstörts vid stadens fall, så vi vet inte ens vilket språk som talades där under den här tiden. Det enda skriftfyndet är ett sigill med text på ett språk som heter luviska, vilket har lett till slutsatsen att man talade luviska i Troja. Österut låg däremot det hettitiska riket (Hatti), en av tidens verkliga stormakter, som har efterlämnat skrivna dokument. I diplomatiska handlingar ur det kungliga arkivet talas om åtskilliga riken och folk i Mindre Asien. Tyvärr finns ingen samtida karta, så forskningen har fått lägga pussel med kartan för att lokalisera dem.

Ett rike som ofta nämns hette på hettitiska Ahhiyawa, och det har ofta jämförts med akajerna, det vanliga namnet på grekerna i hjältesagorna. På senare år har man också mer och mer börjat identifiera en stad som hettiterna kallade Wilusa med det klassiska Troja (på grekiska även kallat Ilion eller Ilios). Det tycks i varje fall som om det rådde konflikt mellan Ahhiyawa och Wilusa under 1300-talet f.Kr.

Mer påtagliga är ändå de arkeologiska lämningarna. Den stad som kallats Troja VI förstördes av en jordbävning. Därefter byggdes staden upp igen, men i mindre skala, som Troja VIIa, som i sin tur förstördes av fiender i samband med de oroligheter som drog fram över Medelhavsområdet omkring 1200 f.Kr., men då hade redan de grekiska rikena gått under.

Sammantaget är det troligt att krig och konflikter rådde mellan grekerna och folken i Mindre Asien, inklusive trojanerna, kanske delvis på grund av Trojas strategiska läge vid sunden mot Svarta havet, och att något minne av detta bevarats i sagorna om det Trojanska kriget. Mer går tyvärr inte att säga.

Exkurs 2: Vad heter folk? om olika namnformer

Den läsare som har sett Eric Shanowers Age of bronze tidigare, har kanske lagt märke till att namnen på personer och orter ibland skiljer sig från dem som använts i artikeln. Shanower har valt att i första hand använda de namnformer som är etablerade i den engelskspråkiga världen. Dessa är i regel latiniserade. I den uttalsguide som finns med i varje nummer ges också det engelska uttalet.

I Sverige är däremot de grekiska namnformerna vanligast, och det är dem som jag valt att använda i min artikel. Detta av två skäl: först för att det, som sagt är de etablerade namnformerna i svenskspråkig litteratur, och därför de som läsarna troligen stött på tidigare, och kommer att stöta på om de vill läsa mer om ämnet. Dessutom skulle ett övertagande av de engelsk-latinska namnformerna lägga en ridå gentemot den existerande traditionen om kriget, sådan den yttrar sig på svenska, vilket skulle strida mot Shanowers högst medvetna strävan att placera in sig i en obruten tradition.

Nu är namnformerna på svenska inte alltid enhetliga. Achilles’ namn finns i flera varianter: Akilleus, Akhilleus, Achilleus, Akilles, Akhilles (detta beror delvis på olika sätt att återge den grekiska bokstaven chi med latinska bokstäver). På samma vis kallas Ajax ofta för Aias eller Ajas. Här har jag fattat ett delvis subjektivt beslut att använda de namnformer som känns lämpligast. Ett särfall är kärleksparet Troilus och Cressida. Troilus är en antik figur, men Cressida och deras kärlekshistoria hör hemma i medeltida tradition och hos Shakespeare. Eftersom en stor del av den medeltida traditionen var på latin, och Shakespeare (och hans svenske översättare Hagberg) använde de latinska namnformerna har dessa känts mest naturliga..

I sådana här sammanhang finns det inget rätt eller fel, bara pragmatiska skäl för eller emot olika alternativ.

Nedan kommer en lista på sådana namnformer i artikeln som skiljer sig från dem som används i Shanowers original.

Akajer – Achaeans
Helenos – Helenus
Menelaos – Menelaus
Mykene – Mycenae
Mysien – Mysia
Oinone – Oenone
Priamos – Priam
Telefos – Telephus
Telemachos – Telemachus
Troja – Troy
Tyndareos – Tyndareus