Denna artikel har tidigare publicerats i Seriefrämjandets tidskrift Bild & bubbla nr 2/2001. Vissa korrektur- och skrivfel har rättats.

En man råkar ut för en olycka och bryter benet. Eftersom detta äger rum i USA, stämmer han någon. I det här fallet stämmer han sin skyddsängel, eftersom denne uppenbarligen inte skött sitt jobb. Och eftersom det i skyddsänglarnas anställningsvillkor finns en paragraf som fritar deras arbetsgivare från ansvar för alla eventuella juridiska följder, behöver ängeln juridisk hjälp. Lyckligtvis finns det en advokatbyrå som specialiserat sig på just den här sortens fall: Wolff & Byrd.

Detta är början på en episod av serien Wolff & Byrd : counsellors of the macabre (som numera heter Supernatural law; se nedan) av Batton Lash.

Wolff & Byrd är alltså en advokatbyrå som specialiserat sig på fall med övernaturliga inslag. Delägare i firman är Alanna Wolff och Jeff Byrd, två gamla kamrater sedan juridikstudierna, som drivs av en övertygelse om att även vampyrer, varulvar och ”things that go bump in the night” har rätt till juridisk representation. Den ledande inom firman är Wolff (som för övrigt har Serieamerikas mest omtalade frisyr), medan Byrd känn som mer av den grubblande typen (utan att därför vara en sämre advokat). Notera ordvalet: känns som en grubblare; Lashs huvudfigurer är betydligt mer levande och tredimensionella än vad som är vanligt i humorserier. Mer om detta senare. Därtill kommer sekreteraren Mavis Munro, en orädd New York-bo, som kan handskas med allt från onämnbara ting som behöver låna en penna för att fylla i en blankett, till klienter som försöker betala i fornegyptisk valuta och närmanden från ohängda tonårsvampyrer. Hon är inte heller främmande för att arbeta natt, något som är nödvändigt på en firma där de flesta klienter föredrar att komma under den mörka tiden på dygnet. Sedan en tid tillbaka arbetar också Cory Wolff, Alannas lillasyster, på firman som receptonist.

Juridik och fantasy

Serien började publiceras som veckostripp sedan 1979, och som sedan 1994 har den sin egen tidning, självpublicerad av Batton Lash på dennes förlag Exhibit A Press. Den är idag fast etablerad bland independent-serierna i USA, men än så länge beklagligt okänd i Sverige.

Humor bygger ofta på kontrast, möten mellan företeelser som inte vanligtvis hör ihop. Som när en stumfilmskomiker halkar på ett bananskal med gravallvarligt ansikte, eller när, mitt i en historisk scen, en modern byråkrattyp dyker upp och säger: ”And now to something completely different”. Eller när en domare får avgöra om ett löfte från en pyssling om att uppfylla en persons önskningar kan sägas vara ett avtal ingått under tvång. Det är den här muntert osannolika kombinationen av drift med diverse skräck-, fantasy- och science fiction-klichéer å ena sidan, och juridikens sakligt realistiska värld å den andra som ger serien dess karaktär och charm. Det ligger en god komik i en värld där en man kan kalla spöken och monster som vittnen och där Dracula kan hamna inför rätta.

Denna – enligt min åsikt – smått geniala idé tycks ha uppkommit av en slump. I slutet av 70-talet bodde den då 25-årige Batton Lash i Brooklyn (där han också är född). Han hade studerat på för serievänner välkända School of Visual Arts, där bland andra Will Eisner och Harvey Kurtzman undervisat. I Brooklyn ligger Court Street, som tydligen är New Yorks advokatdistrikt. Där gavs också ut gratistidningen Brooklyn Paper, som kommer ut en gång i veckan. Denna tidning gav 1979 i uppdrag åt Lash att skapa en originalserie. Hans tankar gick då till Court Street och dess advokater. En serie om en advokatfirma borde väl intressera dem och få dem att läsa tidningen? Det fanns bara en hake: unge Lash visste ingenting om juridik. Serien behövde med andra ord någonting mer, för att inte helt handla om juridik (dessutom kan man tänka sig att Lash ville nå också de läsare som inte var jurister). Men även om han inte visste någonting om juridik, var Lash intresserad av gamla skräckfilmer, så han fick idén att kombinera de två. ”Thinking back on it now, I seem to recall the concept was something I came up with rather quickly.” (Batton Lash i e-postmeddelande.)

Juridiska problem

Veckostrippen tycks ha blivit en framgång. Under 80-talet kom den att publiceras på flera andra håll i USA, bland annat andra lokala tidningar i New York, men även i juristorganet National Law Journal, och i diverse specialtidningar såsom Comic Buyer’s Guide och American Fantasy. Seriens drift med populärkulturens klichéer och motiv passade säkert bra för dessa senare tidningar, liksom National Law Journals läsare bör ha haft väldigt roligt åt kombinationen med det juridiska inslaget.

Som nämnts beredde dock det juridiska inslaget Lash vissa problem i början, eftersom han själv från början saknade sakkunskap i ämnet. När serien började gå i National Law Journal 1981 kände han att problemet blev akut, och började konsultera äkta advokater i bekantskapskretsen för att få till stånd en genuin känsla. Det gick, enligt Lash själv, dock inte så bra som han hade velat, eftersom ”konsulterna” inte begrep sig på seriemediets begränsningar och förutsättningar. Till sist fick han 1989 kontakt med en gammal studiekamrat, Mitch Berger, som blivit advokat, och som själv älskade serier (han hade flera serieskapare bland sina klienter). Det är Berger som sedan dess fungerat som faktagranskare på serien.

Steget till självpublicering

Hela tiden hade dock Batton Lash drömmen att avancera till att göra en serietidning: ”I always believed in the comic book format. And by 1994, I had been doing the strip for 15 years . . . and felt I wanted to expand Wolff and Byrd’s characterizations, supporting cast, etc. And the weekly strip size was just too confining.” 1994 hade alltså serietidningen Wolff & Byrd : counsellors of the macabre premiär, publicerad av Lashs och hustrun Jackie Estradas eget förlag, Exhibit A Press.

Lash hade därmed sällat sig till den stora skaran serieskapare som vågar sig på självpublicering , det vill säga att ge ut sig på eget förlag. En stor hjälp i det hänseendet var säkert hustrun Jackie Estrada har nämligen många års erfarenhet som frilansande redaktör, främst av läroböcker. Hon är dessutom aktiv inom administrationen av den stora seriefestivalen i San Diego, där hon bland annat ansvarar för arbetet med Eisnerpriserna (ofta kallade sreievärldens Oscars). Ovanpå detta är hon också ordförande i organisationen Friends of Lulu, som arbetar för att få fler kvinnor att engagera sig i seriebranschen (namnet är efter den klassiska serien Little Lulu, på svenska Lilla Lotta). Hennes professionella insatser har säkert en stor andel i den positiva utvecklingen för serietidningen.

Efter att serietidningen startades har veckostrippen fasats ut, tills den slutligen lades ned 1997. Numera publiceras den enbart som repris i Comic Buyer’s Guide, och som samlingsvolymer från Exhibit A Press.

Serien hade uppenbarligen samlat en trogen läsarskara som veckostripp, och tidningen har lyckats fotrsätta med det. Utöver serietidningen, publicerar Exhibit A samlingsvolymer, dels med strippversionen, och dels med serietidningsepisoderna. Man har också gett ut några specialnummer som handlat om sekreteraren Mavis. Att döma av läsarbreven är serien mycket uppskattad bland fansen. Värt att notera är att många av de positivaste breven kommer från kollegor inom independentsreiebranschen.

Att Lash, med hans egna ord ovan, kände strippformatet ”too confining” är tydligt om man ser närmare på de episoder som publicerats i de hittills tv samlingsvolymerna från Exhibit a (samt en tidigare från Andrion Books). De detaljrika bilderna och de idérika historierna tycks ropa på större utrymme. Tyvärr har inte stripparna publicerats på ett sådant sätt att det går att studera seriens utveckling (jag misstänker att Lash inte heller är intresserad av att återpublicera sina allra tidigaste alster).

Kontinuitet och tredimensionalitet

Lash säger också att han ville utveckla seriens personer och drama. Att framföra riktig dramakontinuitet av såpoperakaraktär i strippformat är mycket svårt, och oftast kommer resultatet mest till sin rätt i samlingsvolymer (ett aktuellt svenskt exempel är Martin Kellermans Rocky). Detta gäller även Wolff & Byrd. Det enda exempel på mer genomförd längre kontinuitet mellan episoder (alltså bortsett från de enskilda episoderna, som kunde sträcka sig över åtskilliga veckors strippar) är Wolffs utdragna affär med en (mycket) yngre konstnär, Frank Boyle. Fast det skall sägas att den blandade publiceringen av strippepisoderna i samlingsvolymrena har gjort att jag kan ha missat mycket. Hela affären med Frank Boyle upptäckte jag inte förrän vid en omläsning för den här artikeln. I serietidningen får däremot dramat och kontinuiteten mer utrymme – vilket är helt till det bättre. Redan i nummer två dyker en gammal, numera gift, flamma till Jeff Byrd upp, och i nummer 8 får Alanna Wolff en ”pojkvän” i den framgångsrike affärsadvokaten Chase Hawkins. Hennes partner har haft det svårare med kärleken, men han sällskapade ett tag med fotomodellen Dawn Devine, efter att firman företrätt henne i ett mål mot hennes agent, som lagt en förbannelse på henne. Och sekreteraren Mavis sällskapar och har nästan blivit förlovad med den unge advokaten Toby Bascoe (kärleken tycks i stor utsträckning hålla sig inom skrået), som från början var nerkärad i den mycket äldre Wolff. Och så vidare. En scen där Mavis’ släktingar får för sig att hon tackat ja till Tobys frieri (i själva verket kände hon sig inte redo än) är för övrigt en av seriens situationskomiska höjdpunkter.

Den djupare och mer tredimensionella personteckningen är tydlig i en ny bifigur som Wolffs ”pojkvän” Chase Hawkins, som jag nämnde ovan. I början framstod han som en knöl, men bilden av honom har gradvis blivit mer nyanserad, även om han fortfarande har mycket av okänslig karriärist över sig. Samtidigt är hans känslor för henne uppenbarligen äkta (även om man som läsare undrar vad hon ser hos honom).

Den ökade kontinuiteten utnyttjas också till utdragna bihandlingar. Fallet med den Swamp Thing-liknande växtvarelsen Sodd fanns i bakgrunden i en väldig massa nummer innan den fick sin upplösning i en dramatisk berättelse som tog upp större delen av nummer 13 och hela nummer 16. Det känns som om Lash njuter litet av det utrymme det nya formatet ger. Samtidigt försöker han medvetet undvika att göra hela serien till en enda lång intrig, som är fallet i många amerikanska serier idag. Målet är att nya läsare skall kunna börja med vilket nummer som helst (en omöjlighet i till exempel många superhjälteserier). Alltså snarare en dramaserie à la Lagens änglar än ren såpopera à la Dallas. Det är en svår balansgång, men Lash lyckas väl.

Experiment

Ytterligare något som Lash fått mera utrymme för är experimenterande i berättandet. Ett lyckat exempel är en kort historia i nummer 17, A case for Ygor. Varje sida (utom titelsidan) i den sjusidiga historien har en ny berättare, nämligen i tur och ordning den anklagade (puckelryggen Ygor), hans före detta arbetsgivare, Byrd, åklagaren, Wolff och juryns ordförande. Hela historien är för övrigt ett inlägg mot hysterin kring sexuellt utnyttjande av barn (som är värre i USA än här) och mot fördomar. Ygor försöker komma ifrån sin familjs traditioner som medhjälpare till galna vetenskapsmän, och tar anställning i en privat förskola. Men så börjar ryktena gå (ivrigt påhejade av Parents Against Negative Influence on Children – P.A.N.I.C.) att han lär barnen satanism och annat otrevligt. Historien påminner om en del utbrott av hysteri som vi sett något enstaka exempel på även i Sverige. Riktigt lyckligt slutar det inte heller: Ygor blir visserligen frikänd, men ryktesspridningen gör det omöjligt för honom att gå tillbaka till sitt gamla jobb, utan han får söka anställning som assistent till en galen vetenskapsman.

Kända gästspel

Som nämnts hyser Lash en djup kärlek till populärkulturen och dess myter och traditioner. Åtskilliga klassiska idéer och gestalter har passerat väntrummet på Wolff & Byrds kontor. Mitt eget intresse för serien väcktes av nummer 4 av serietidningen, A host of horrors, där advokaterna försvarar the Bier-meister, en ”horror host”, som anklagats för att ha skändat dr. liket av Forrest Bertrum. Dr. Bertrum var nämligen den som genom sin kritik av skräckberättelsernas inflytande på barn tvang The Bier-meister att upphöra som ”skräckvärd” (horror-host) en gång i tiden. Som den kunnige läsaren inser, är det E.C:s klassiska skräckserievärdar (Crypt-keeper et al.) och dr. Frederic Werthams kritik av deras serier på 50-talet som åsyftas. Till yttermera visso talar The Bier-meister med samma typsnitt i pratbubblorna som användes i E.C:s serier. I en biroll dyker dessutom den moderne stjärnan bland skräckförfattare Niles Pib, författare till The Somnambulist (Sömngångaren), upp (det är alltså Neil Gaiman och Sandman det handlar om). Det slutar med att The Bier-Meister frikänns och den avlidne dr. Bertrum uppträder personligen i rätten för att be honom om ursäkt för sina påhopp på den tiden det begav sig.

Men inte bara skräck- och fantasyklassiker dyker upp i serien. Lash har också parodierat aktuella mediafenomen och TV-serier som Skönheten och odjuret (kommer någon ihåg TV-serien om en yuppiekvinnas romans med ett odjur i New Yorks kloaker?), X-files (The *files, med en alldeles utmärkt förklaring till FBI-agent Fox Mulders, förlåt Cox Muldoons, besatthet med sin försvunna syster – fast inte den vi fått i TV-serien) samt Sverigeaktuella TV-serien Buffy the vampire slayer (Myrtle the vampire hater; originalet går i TV 4 på söndagar och handlar om en high school-tjej som är bestämd av Ödet att jaga vampyrer och annat oknytt). I den sistnämnda historien uppträder dessutom en kärlekshungrig anorektisk advokat vid namn Ally McGraugh (jämför Ally McBeal).

En beskrivning av humorn i Wolff & Byrd vore inte fullständig utan ett omnämnande av ordvitsarna, vid sidan av Wolffs frisyr troligen det inslag i serien som kommenteras mest i läsarbreven. Lash är oerhört förtjust i ordlekar, och i veckostrippversionen förekom en hänsyftning på nästa avsnitt i varenda stripp, och i regel av det vitsiga slaget. Dialogen är också välförsedd med vitsar. Den traditionen har han fortsatt med i serietidningen, där en historia om en arbetsgivare som utnyttjar zombier i sin fabrik, och som får problem med arbetslagstiftningen (våra hjältar representerar givetvis zombiearbetarna) kan få heta ”The zombies strike at midnight”. Zombierna demonstrerar dessutom under sloganen ”Pay the voo-dues”.

Skämt och allvar

Som många goda underhållare är Lash främst ute efter att underhålla. Men ibland ger han sig in i politiken. Som framgått av redogörelsen för E.C.-episoden och historien om puckelryggen Ygor ovan så har han ett gott öga till censurivrare och moralpaniker. I rättegången mot the Bier-meister spelar rörelsen Children’s Movement Activist Association en viktig roll. Organisationens expertvittne, som vill förbjuda folksagor, Anne Franks dagbok, Huckleberry Finn och Hemingway, känns kusligt välbekant, även i Sverige.

Lash har återkommit flera gånger till censurtemat, men mest uppmärksamhet vållade han dock när han tog upp aborttemat i nummer 10 av tidningen, I’m carrying Satan’s baby. Handlingen kretsar kring en ung kvinna som vill göra abort, med hänvisning till att barnet hon väntar inte är hennes mans, utan Satans! Givetvis heter hon Rosemary… De kristna abortmotståndarna i den inskränkta småstad där hon bor blir splittrade: är det inte rimligt med abort åtminstone den här gången? Det slutar lyckligt: den påstådde barnafadern kallas som vittne (genom ett hexagram ritat kring vittnesbåset) och fås att erkänna faderskapet, varefter hon får sin abort. Dock inte förrän stadens fundamentalistiska kristna och satanister (som självfallet vill se Satans barn födas) funnit varandra i en anti-abortdemonstration utanför domstolen.

Film

Nå, men namnbytet då, som omnämndes i början? Jo därmed förhåller det sig som så att för några år sedan blev Lash kontaktad av de brittiska filmskaparna Anabel Jankel och Rocky Morton. De hade hört om serien från en medarbetare och var intresserade av att få utveckla den för vita duken. Efter ett tag lyckades de och producentbolaget? Stampede Entertainment sälja idén till Universal – onekligen ett passande bolag i sammanhanget, eftersom de är mest kända för sina monster- och skräckfilmer från 30-talet (Frankenstein, Dracula m.fl.). För närvarande håller manus, skrivet av S. S. Wilson och Steve Mazur på att gås igenom och skrivas om (det är ju Hollywood!) av Marti Noxon, som pikant nog även skrivit manus till ovannämnda Buffy the vampire slayer!

Filmen kommer att heta Supernatural law, och delvis för att kunna utnyttja draghjälpen från filmen heter serietidningen samma sak från nummer 24. Ett annat skäl är, enligt Lash, att det nya namnet är lättare att komma ihåg och fungerar bättre i marknadsföring. Folk lär ha haft svårt att komma ihåg det gamla namnet.

Man får hoppas att filmen får ett sådant genomslag att Supernatural law uppmärksammas mer, även utanför USAs gränser, till exempel i Sverige. Lash är inte ute efter att säga något djupsinnigt med sin serie, utan han är först och främst ute för att underhålla, någon enstaka gång med ett busdkap – och han gör det mycket bra. Det är inte så dåligt.

Utöver serietidningen Wolff & Byrd : counsellors of the macabre/Supernatural law, som ges ut varannan månad, och som i skrivande stund kommit ut med 24 nummer, så ger Exhibit A ut veckostripparna i samlingsvolymer, av vilka två (Fright court respektive Supernatural law) hitills kommit ut. Serietidningsepisoderna samlas i samlingsvolymerna Wolff & Byrd case files (4 hittills). Dessutom finns det en specialtidning, Wolff & Byrd : counsellors of the macabre : greatest writs, som återtrycker vissa äventyr, samt två specialnummer som handlar om sekreteraren Mavis. Wolff & Byrd har också gästspelat i många olika independentserietidningar med humoristisk skräck/fantasyinriktning. Det finns också en samlingsvolym från 1987 med strippar, publicerad av Andrion Press.

Batton Lashs serieproduktion omfattar mycket annat, utöver Wolff & Byrd. Han har bland annat medverkat i Big Book-serien från DCs Paradox Press, skrivit manus till en historia för en samlingsvolym skräckhistorier med Bart Simpson och till mötet mellan det något omaka paret Acke och Punisher.

Ola Hammarlund
© Ola Hammarlund
Alla illustrationer © Batton Lash

Slutnot: ovanstående artikel publicerades ursprungligen i Bild & bubbla 2/2001. Sedan dess har givetvis ett och annat hänt med serien. Filmprojektet verkar ha runnit ut i sanden. Serietidningen har ersatts med specialutgåvor, böcker m.m.

I seriens eget universum har det givetvis fortsatt att hända saker: Wolff har (äntligen) gjort slut med Chase Hawkins, Cory har slutat som receptionist och ersatts av en kille vid namn Desmond. Personalstyrkan har dessutom utökats med en assistent (paralegal), Josh. I samband med detta har trotjänaren Mavis blivit befodrad till office manager. Och livet går vidare för alla inblandade.