Den 4 januari nåddes serievärlden av sorgebudet att Will Eisner gått bort, vid 87 års ålder, i komplikationer efter en fyrdubbel bypassoperation.Eisner var en av de mest inflytelserika serieskaparna någonsin. Han var definitivt den vitalaste – hans aktiva karriär sträckte sig över närmare 70 år, och hade ännu inte upphört när han gick bort. Han var en institution, ett stycke levande historia

Han föddes 1917 i de judiska kvarteren i Bronx i New York. Hans tonår präglades av Depressionen, och efter high school började han tjäna pengar som tecknare. Han var skicklig och kom snart in i den nya serietidningsbranschen, som formligen exploderade under andra hälften av 30-talet. Vid 20 års ålder hade han tillsammans med Jerry Iger en egen studio som producerade serier för förlagen. Flera klassiska serier skapades i studion.

År 1941 sade han upp partnerskapet med Iger och startade serien The Spirit, som i 12 år gick som bilaga i amerikanska dagstidningar. Efter ett uppehåll för militärtjänst, gjorde han under åren 1945-1952 serien till något för tiden helt unikt, med varje episod en avslutad novell i serieform, i alla möjliga stillägen, ofta med hjälten, The Spirit, i en ren biroll. Bland Eisners anställda och assistenter under åren med Iger och The Spirit fanns åtskilliga stjärnor eller blivande stjärnor: Jack Kirby, Lou Fine, Bob Kane och Jules Feiffer hörde till dem som tog sina första tecknarsteg i hans studio.

Under 1930- och 40-talet var Eisner en av de ledande bland dem som utvecklade det amerikanska serietidningsberättandet. Han var pionjär vad gäller att konsekvent använda filmiska medel som närbilder och olika bildvinklar, liksom sidomposition eller layout, d.v.s. att använda hela seriesidan och bildernas form och placering på sidan som medel att berätta historien. Det här är medel som sedan dess blivit standard i amerikanska serier (men inte lika mycket i europeiska), men han var som sagt pionjären. Hans sidkompositioner, framför allt i The Spirit, är fortfarande djärvare än de flesta moderna efterföljares, och samtidigt lättlästa.

År 1952 kände han uppenbarligen att han gjort sitt med The Spirit, och lade ned serien, för att i stället satsa på att producera instruktionsserier för den amerikanska militären. Den perioden i hans liv varade till 1970-talet, då han kom tillbaka till den allmänna publiken med en skräll.

Ända sedan 1940-talet – om inte rentav längre – hade Eisner hävdat att seriemediet kunde inte bara kunde användas till ren underhållning och verklighetsflykt, utan även till breda, mänskliga berättelser, av ett mer litterärt slag. Det var den visionen som ledde honom under åren med Spirit, och det var till de idéerna han återkom på 1970-talet, med samlingen A contract with God (1978, sv. övers. Ett hus i Bronx, 1979), fyra noveller i serieform om livet i ett hyreshus i barndomens Bronx. För dessa mer litterära serier i bokform använde han begreppet graphic novel (lustigt nog ungefär samtidigt som motsvarande uttryck, roman de la b.d., myntades i Frankrike; på svenska säger vi serieroman). På så vis banade han väg för andra som hade liknande ambitioner, som Art Spiegelman, vars serieroman om Förintelsen, Maus, fick Pulitzerpriset. Idag är serieromaner långt ifrån ovanliga.

Sedan dess har han producerat en lång rad av serieromaner och kortare serienoveller, alla med samma mästerliga bildberättande, sprunget ur en lång karriärs erfarenheter. De är för många för att räkna upp här, men de flesta skildrar hemstaden New York. En höjdpunkt är A life force (1985, sv. övers. Livskraft, 1987) en bred skildring av människoöden i Bronx under Depressionens 30-tal, och Dropsie Avenue (1995, sv. övers. Dropsie Avenue, 1997), som berättar om invånarna på en gata i Bronx under 100 år.

I två serieromaner, The dreamer (1986) och To the heart of the storm (1990, sv. övers. Till stormens hjärta, 1992) skildrar han därtill sin familjebakgrund, uppväxt och de första åren i seriebranschen.

Under senare år kom det judiska arvet att bli mer och mer närvarande i Eisners verk. I den prisbelönta The name of the game (2001) skildrar han en judisk finansfamilj genom tre generationer, och i Fagin the Jew (2003) berättar han historien om den judiske skurken från Dickens’ Oliver Twist, ur dennes eget perspektiv, en historia om misär och fördomar. Hans sista verk, som kommer ut postumt nu i vår, handlar om den klassiska antisemitiska skriften Sions vises protokoll.

Under flera år undervisade Eisner dessutom i serietecknande på School of Visual Arts i New York, vilket resulterade i två böcker om seriemediet, Comics & sequential art (1985) och Graphic storytelling (1995). De hör numera till standardverken inom området.

In i det sista fortsatte han att imponera och inspirera med sin suveräna känsla för visuellt berättande. De mest ansedda seriepriserna i USA, motsvarigheten till Oscars, är uppkallade efter honom, och fram tills nu har de lyckliga mottagarna fått priset direkt ur hans hand. Flera har vittnat om att det varit en minst lika stor ära som att få själva priset.

1992 var det meningen att han skulle komma till en seriefestival i Stockholm. På den tiden skrev jag om serier i kårtidningen Ergo i Uppsala, och min redaktör ville att jag skulle intervjua honom. Tyvärr blev hans besök den gången inställt, men sju år senare fick jag träffa honom. Det var på bokmässan i Göteborg 1999 som han var gäst (han tecknade f.ö. den officiella affischen det året). Hans flyg från USA hade försenats på grund av dåligt väder, men redan en timme efter att han landat var han nere på mässgolvet, gick runt med en dam från förlaget och hälsade på alla – inte dåligt för en 82-åring efter en skakig flygresa med flera timmars tidsskillnad! När han kom till Serieakademiens och Seriefrämjandets gemensamma monter satt jag där som montervakt, tillsammans med en ung tjej. Jag for spontant upp, tog hans hand och sade: ”it’s an honor to meet you, Sir!”. När de gått, sade min montervaktskollega: ”Var det HAN?”. Senare fick jag ett album signerat (efter att ha stått i en lång kö), och kunde höra på en föreläsning där han berättade minnen från seriehistorien.

Innerst inne visste vi förstås alla att det här budet skulle komma en vacker dag, men med hans energi och produktivitet trodde man nog att han skulle bli 100. En imponerande livsgärning och en kreativ karriär som sträcker sig över närmare 70 år har nu avslutats. Världen är en mästerberättare fattigare.

Ola Hammarlund,
serieexpert, styrelseledamot i Seriefrämjandet m.m.

För den som vill läsa mer om Eisner och hans verk, finns här några länkar:

Will Eisner.com, den officiella webbplatsen

The Comics reporter, Tom Spurgeon, har ställt samman en utförlig länklista till minnesord och annat.