Denna artikel har tidigare publicerats i Nafs(k)uriren, medlemstidning för Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack), nr 39, mars 2009

Den här artikeln skulle egentligen ha handlat om Naturhistoriska riksmuseet. Hösten 2006 gick jag på internkurs i mineralogi på museet och upptäckte då i den mineralogiska utställningen en enorm guldklimp, på 2,2 kilo. Gulklimpen hade hittats i Klondike 1899, och förvärvades av hotellägaren Mr.  Nelson i Dawson City, som lät ställa ut den på hotellet. Det var hans svenska änka Augusta som 1938 sålde den till svenska staten. En stor guldklimp från Klondike… Mina tankar gick naturligtvis till den berömda Gåsäggsklimpen, funnen i guldfälten där av en viss Joakim von Anka…

Jag började göra efterforskningar. Gåsäggsklimpen (The Goose egg nugget) uppträder som bekant första gången i Barks’ klassiker ”Back to the Klondike” (”Tillbaka till Klondike”) från 1953, där grunden läggs till alla kommande berättelser om Joakims tid i Klondike. I en artikel av Thomas Andrae och Geoffrey Blum (publicerad i Walt Disney’s Uncle Scrooge adventures in color, Gladstone 1997) upptäckte jag att Barks hämtat inspiration och kunskaper om guldrushens Klondike från en bok, Klondike ’98, med samtida bilder av E.A. Hegg och texter av Ethel Anderson Becker, utgiven 1949. Blum och Andrae nämnde också att i boken fanns hela tre bilder av stora guldklimpar, och citerade en intervju med Barks från 1984, där han säger att en av klimparna, avbildad på sidan 103, var formad som ett ägg, vilket inspirerade honom Barks till Gåsäggsklimpen. Vid det här laget insåg jag att jag kunde ha material för en artikel i Nafs(k)uriren.

Nästa steg var att försöka få tag på boken. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort. I de svenska forskningsbibliotekens samkatalog Libris fanns bara en förkortad utgåva från 1967, på Kungliga biblioteket i Stockholm. Jag beställer fram den, och konstaterar att där finns två av de tre bilderna. Ingen av dem föreställer guldklimpen på Naturhistoriska… Och det framgår givetvis inte vilken av dem, om någon, som fanns på sidan 103 i den ursprungliga utgåvan. Nu måste jag få tag på originalupplagan! Ytterligare efterforskningar måste till. Jag lägger nu ut en förfrågan på Biblist, de svenska bibliotekariernas e-postlista. Nu får jag napp: en kollega på Stadsbiblioteket i Malmö berättar att de har ett exemplar i magasinet. Jag beställer ett fjärrlån på Stockholms stadsbibliotek och, efter vissa ytterligare förvecklingar (beskedet att mitt fjärrlån inkommit försvinner i posten, och boken returneras ohämtad till Malmö för att vända tillbaka när misstaget upptäcks) har jag så äntligen boken i mina händer, samma upplaga som inspirerade Barks till dennes storverk! Alla tre guldklimpsbilder finns där, inklusive den som av någon okänd anledning inte kom med i 1967 års upplaga. Och inte heller den föreställer Naturhistoriskas guldklimp. (Och det visar sig att den viktiga klimpen, den på sidan 103, fanns med i den senare förkortade utgåvan.) Så någon direkt koppling mellan ”vår” guldklimp och Barks finns alltså inte.

Efter denna något snopna upptäckt kunde arbetet med den tänkta artikeln ha avstannat, om det inte vore för två saker. För det första berättade Ethel Anderson Beckers efterord att fotografen E.A. Hegg kom från Sverige. För det andra fick jag ett mail från Hans Lundmark som hade sett min efterlysning på Biblist och kunde berätta att Anderson Becker varit kusin till hans mor, och alltså också hade svensk bakgrund. Så här kommer nu istället en artikel om svenskarna som inspirerade Barks.

”Back to the Klondike” publicerades ursprungligen i mars 1953, som huvudnummer i Uncle Scrooge 2 (One shot 456), ett år efter första numret, som innehöll den likaledes klassiska ”Only a poor old man”. Barks arbetade med historien under 1952, vilket var en kaotisk period av hans liv, efter skilsmässan från hans andra hustru. Han hittade Anderson Beckers bok i en bokhandel i Seattle och insåg att han hade en perfekt miljö för Joakim att grundlägga sin förmögenhet. Här fanns många element som kom att inarbetas såväl i ”Back to the Klondike” som i senare äventyr.

Berättelserna om det hårda livet i guldfälten inspirerade Barks till att inkludera en återblick på fyra sidor, som bland annat inkluderade en magnifik slagsmålsscen. Den scenen, tillsammans med Joakims kidnappning av Glittriga Gullan, ledde till att hela återblicken ströks av redaktionen på Western inför publiceringen. Den blev inte återställd förrän serien publicerades i The life and times of Scrooge McDuck 1981. Det innebär också att Barks’ enda omnämnande av Gåsäggsklimpen inte blev tillgänglig för en bredare läsekrets förrän då. Slagsmålsscenen har senare kommit att stå modell för flera scener i Don Rosas berättelser.

Yukon territory ligger i norra Kanada, nära gränsen till Alaska. Enstaka guldfynd hade gjorts där tidigare och dragit till sig lycksökare, men det guldfynd som startade den sista klassiska guldrushen gjordes 1896 vid Bonanza creek, en biflod till Klondike river, av en grupp bestående av indianen Skookum Jim, hans syster Kate och Kates make George Carmack. Det skall ha varit Jim som gjorde själva fyndet, men inmutningen gjordes av George Carmack, eftersom gruppen ansåg att en vit mans anspråk hade bättre chans att respekteras. Fyndet drog snabbt till sig lokala guldgrävare, men det var när nyheten om guldfyndet nådde USA sommaren 1897 som guldgrävare började att strömma norrut, och på känt sätt växte städer och guldgrävarläger upp som svampar ur marken.

De flesta guldgrävarna och lycksökarna tog sig till Klondikeområdet via Skagway eller Dyea i södra Alaska. Därifrån korsade man gränsen till Kanada antingen över White pass eller det mer kända Chilkootpasset. Efter att ha korsat gränsen och bergen kunde man ta sig till guldfälten längs Yukon river och en serie sjöar, tills man slutligen, efter en resa på över 700 km genom vildmarken, kom fram till Dawson City, som låg vid Klondike rivers mynning i Yukon. Dawson City kom att bli medelpunkt i guldrushen och växte från ett indianläger till en stad med 40 000 invånare 1898. Rushen blev inte långvarig. År 1899, höll den redan på att ta slut, och Dawsons befolkning var nere i 8 000. En annan viktig stad under guldrushen var Whitehorse, som låg vid en viktig knutpunkt för trafiken längs Yukon, och som måste passeras på vägen till Dawson City. Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att det var här som Joakim öppnade sin första bank. Lagen i området upprätthölls av kanadensiska ridande polisen, vilket bidrog till att Dawson City var betydligt fredligare än vad vi är vana att tänka oss en guldgrävarstad. Myndigheterna hade redan 1894 förutsett en guldrush och skickat dit en polisenhet, som bland annat vaktade gränsen till Alaska och försökte hindra brottslingar att ta sig in i Kanada och begränsa införseln av vapen. I USA, där man istället hade folkvalda sheriffer, var förhållandena inte lika ordnade.

 

Eric A. Hegg föddes 1867 i Häggesta i Bollnäs socken, och utvandrade 1881 med resten av familjen till Amerika, där de slog sig ned i Wisconsin. Där öppnade han sin första fotoateljé i Washburn när han var 15 år gammal. År 1888 flyttade han till New Whatcom vid Puget Sound i delstaten Washingon, alldeles intill gränsen till Kanada, där han hade en ateljé och dokumenterade livet i nybyggarlandet.

När nyheten om guldet i Yukon nådde nordvästra USA sommaren 1897, bestämde han sig för att flytta dit, inte för att gräva guld, utan för att fotografera. När han anlände till Dyea på hösten var det för sent på året för att kunna fortsätta innan vintern, så han stannade vid kusten till på våren. I maj 1898 lossade isen på övre Yukon, så Hegg och ett sällskap som inkluderade hans bror Peter, hans nye assistent Per E. Larss, samt ytterligare en svensk-amerikan, P.B. Anderson. I Dawson City öppnade han en fotoateljé, snart med Larss som partner. Under sommaren 1898 dokumenterar han guldrushens Klondike. I september lämnar han Yukon och far till New York, där han ställer ut en del av sina bilder, som vållar stor uppståndelse. Tillbaka i Dawson City 1899 säljer han hela ateljén till Larss och dennes nye partner Joseph E.N. Duclos.

Året efter flyttade han till Nome i Alaska, där det brutit ut en ny guldrush. Det är vid den här tiden som han skiljer sig från sin hustru Ella, som i uppgörelsen får ta över negativ till 2 000 fotografier som hon säljer till en fotoateljé i Seattle. Dessa sålde sedan kopior på negativen under eget namn, vilket inte var ovanligt på den tiden. Efter många års verksamhet på olika platser i Alaska flyttade Hegg söderut. Efter att ha bott i Kalifornien och Puget Sound-området, stänger han 1946, vid 79 års ålder, sin studio och flyttar till San Diego i Kalifornien, där sonen Roy var framgångsrik affärsman. Där avled Eric A. Hegg 13 december 1948.

Hegg brydde sig inte mycket om sina negativ. Utöver dem som han lämnade till sin hustru, som nämnts ovan, så lät han Larss och Duclos ta över många negativ, eftersom han tyckte de var för tunga att släpa på (negativen var på glasplåtar på den tiden). Den som kom att samla in bilderna var Ethel, dotter till Heggs vän, den ovannämnde svenske guldgrävaren P.B. (Peter B.) Anderson. Denne var född i Onsjö i Västergötland 1866, och hade utvandrat till Amerika 1885. Han och hans familj hade känt Hegg sedan tiden vid Puget Sound, där Anderson var skogshuggare innan han greps av guldfebern. Ethel var bara barnet när Peter Anderson lät hämta familjen till sin inmutning (nr 16) vid Eldorado Creek. Hon var ett av få barn i området vid den tiden. Till den litet speciella uppväxtmiljön hörde att Ethel och hennes syskon själva fick vaska fram veckopengen… Ett märkligt sammanträffande är att det var vid Eldorado Creek (vid inmutning nr 34) som Naturhistoriska riksmuseets guldklimp hittades.

Familjen återvände till Puget Sound-området 1902. Ethel blev så småningom lärarinna och gifte sig med en Mr.  Becker. Hon var tidigt intresserad av att försöka samla ihop Heggs fotografier för att bevara deras dokumentation av nybyggartiden i norra Nordamerika för eftervärlden. Till sist hittar hon de negativ som efter Heggs skilsmässa hamnat hos fotofirman Webster and Stevens i Seattle, och lyckas få köpa dem och visa dem för den gamle fotografen som inte sett dem på över 40 år. Det var dessa bilder som var inkluderade i den bok som Barks läste, och som jag hade så svårt att lokalisera. De negativ som blev kvar hos Larss och Duclos i Klondike hade ett mer dramatiskt öde. När de stängde sin fotoateljé i Dawson City stuvade de in negativen som utfyllnad i väggen. Någon gång på 1950-talet hittades de av en slump av husets dåvarande ägare, en ung kvinna. Hennes första tanke var att använda glasnegativen med Klondikes historia till att bygga ett växthus. Lyckligtvis erbjöd sig hennes arbetsgivare, en handlare, att ta över dem i utbyte mot nya glasrutor till växthuset. Det var 2 000 bilder, som senare, år 1963, köptes av Ethel Anderson Becker. Därefter kunde hon överlämna hela samlingen till University of Washington, där de fortfarande förvaras. Ethel Anderson Becker hann också med att skriva fler böcker om Alaskas och Klondikes historia.

Några av Heggs mest berömda bilder är de från Chilkootpasset. Färden från Dyea till Lake Bennett vid övre Yukon var på 53 kilometer, men strapatserna var sådana att den tog flera månader i anspråk för guldgrävarna, som måste släpa på utrustning för minst ett år. Sista stycket upp till passets högsta punkt på 1100 meter över havet var brant och några företagsamma personer hade huggit ut trappsteg i isen, och kunde sedan ta betalt av alla dem som tog sig upp den vägen. Med sig hade de så mycket av packningen som man orkade bära, och ofta fick man gå flera vändor för att få med sig allting. Väl uppe på krönet väntade ridande polisens gränspatrull som registrerade alla som passerade in i Kanada. Bilden av den ändlösa raden av lycksökare som i gåsmarsch kämpar sig uppför berget ger en slående bild av guldets dragningskraft och av de strapatser som måste övervinnas, och den har bland annat inspirerat till inledningsscenen i Chaplins ”Guldfeber”. Naturligtvis lät Barks sina ankor ta sig uppför Chilkootpasset (som Barks med en ordlek kallade Chilcoot Pass, efter coot = sothöna). En scen ur Don Rosas ”Farbror Joakims liv” är direkt inspirerad av Heggs bilder.

Soapy Slick, på svenska Kufe Knyck, förekom inte i ”Back to the Klondike”, utan i Barks’ senare Klondikeäventyr, ”North of the Yukon” (”Åter till Alaska”), från 1965. Hans förebild i verkligheten hette Soapy Smith (egentligen Jefferson Randolph Smith), en klassisk bedragare och brottsling, född 1860 i Georgia. Han fick sitt öknamn efter ett trick där han sålde tvålar på gatan för en dollar styck efter att ha demonstrerat för kunderna att han gömt sedlar i valörer upp till 100 dollar innanför omslagspapperet på enstaka exemplar. Om köparen hade tur, fick han 100 dollar på köpet när han köpte tvålen… Givetvis var det ingen som hade sådan tur. Omgiven av ett gäng, känt som The Soap gang etablerade han sig som gangsterkung i Denver under en följd av år på 1880- och 1890-talen.

När förhållandena i Denver blev ohållbara för honom, flydde han till Alaska, och slog sig ned i Skagway hösten 1897 där han snabbt tog över staden med sitt gäng som han organiserade som en medborgarmilis, och till och med försökte få officiellt erkännande för. Sheriffen fick betalt för att se mellan fingrarna. Bland annat drev han ett telegrafkontor, som mot betalning förmedlade telegram till och från guldgrävarnas nära och kära – utan att ha någon telegraflinje. Anderson Becker berättar bland annat om hur gänget slog ned guldgrävaren Big Mike och tog hans guld. En timma senare ”Big Mike was tearing up the town, storming through Clancy’s saloon, demanding that ’Soapy’ and his outlaws be run out of town – out of Alaska”. Den scenen kan ha inspirerat Barks till det bortklippta avsnittet i ”Back to the Klondike” där Joakim blir bestulen på Gåsäggsklimpen och återvänder för att gå bärsärkagång på The Blackjack ballroom. Slutet kom i juli 1898, med en uppgörelse mellan Soapy och beväpnade medborgare som tröttnat på hans välde. I en duell mellan Soapy och en viss Frank Reid blir bägge skjutna.
Som framgått ovan så är Anderson Beckers bok svår att få tag på. Det finns dock en bok på svenska om Eric A. Hegg, nämligen Per Eric Nordquists Eric Hegg: guldgrävarfotografen (Stockholm: Sveriges radios förlag, 1998), som rekommenderas. Det står också att läsa om Hegg och Anderson Becker (och många andra) i Ulf Beijboms Guldfeber (Stockholm: Natur och kultur, 1979). Den samling av Heggs bilder som Anderson Becker samlade ihop finns idag på biblioteket hos University of Washington, som har varit vänliga nog att tillåta att bilderna återges i denna artikel. De har också gjort fotografiern tillgängliga på Internet (se adress nedan) . Besök dem gärna. Det är en fascinerande dokumentation av en legendarisk tid. Och lyssna gärna till Johnny Horton sjungande ”North to Alaska” när ni gör det.

Ola Hammarlund
Tack till Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska enhet, Hans Lundmark och University of Washington libraries, Special collections division.

© Ola Hammarlund
Samtliga äldre fotografier © University of Washington libraries, Special collections division
Foto från Naturhistoriska riksmuseet © Ola Hammarlund
Alla teckningar © respektive rättighetsinnehavare

Eric A. Heggs fotografier hos University of Washington