Ur familjearkivet | Ola Hammarlunds webbplats

En version av denna artikel har tidigare publicerats i Sällskapet Emil Hildebrands vänners medlemsblad

När min far gick bort 1997, fick jag ansvaret för hans (inte helt ordnade) privatarkiv. Så småningom skickade jag dem till Lunds universitetsbibliotek, där både min farfars och min farbrors privatarkiv finns sedan tidigare. Men jag vill gärna dela med mig av några intressanta handlingar.

Bland manuskript etc. fanns också en del handlingar som tillhört min farfar, Karl Oskar Hammarlund (KOH), och som av någon anledning inte skickats till Lund med hans övriga papper. Där hittade vi (jag och min mor) en överraskning: i en röd pärm fanns bland annat en samling handlingar kring KOHs avsked från Kristianstads läns tidning (Kr.L.T.) och flytt från Kristianstad, 1940. Jag har själv aldrig träffat honom (han dog 1959), men har ändå hört hela historien förr. Aldrig har jag dock kommit den så in på livet som här.

Jag kände att jag måste dela med mig av detta fynd. Det hela har nämligen inte bara familjeintresse, utan ett spännande exempel på vad man kan hitta i ett litet privatarkiv. Dessutom ger det en fascinerande inblick i svensk landsortspress och landsortsliv anno 1940.

Jag låter handlingarna tala för sig själv (i urval och referat):

Enligt protokoll från tidningsbolagets styrelse 29/3 1940 sägs KOH upp från sin tjänst som chefrredaktör, med sex månaders uppsägningstid, eftersom tidningen ”icke [—] nått den utveckling styrelsen hoppats på”.
I brev till styrelsens ledamöter 30/3 framhäver KOH bland annat att han arbetat på tidningen i 27 år, att han inte ansvarat för tidningens ekonomi, m.fl. omständigheter. Han begär ett års uppsägningstid. Han får senare stöd i detta av Högerpressens förenings två styrelseordföranden (Kr.L.T. var en högertidning).
Därefter följer brevväxling med vänner till KOH och sonderingar om möjligheter till nya anställningar. I ett brev (10/4) från Högerns riksombudsman Lennart Kolmodin får han veta – ryktesvägen! – att hans efterträdare är utsedd, ”en man från Stockholmstidningen [som] lär heta Palm”.
20/5 kommer saken upp på tidningens bolagsstämma. Läroverksadjunkt K.G. Edström vänder sig mot såväl avskedsbeslutet som hanteringen av frågan. Han påpekar bland annat att avskedandet strider mot Svenska Högerns program, där man säger sig vilja verka för ”Trygghet åt de anställda”. Han anser även att det strider mot ”humanitet och rättvisa” (Edströms understr.) och kan minska förtroendet för högern och för tidningen. Även han framhäver att KOH inte ansvarat för ekonomin. Styrelsen svarar att ”åtgärden vore en angelägenhet, som endast anginge styrelsen”. Bland handlingarna finns såväl Edströms ursprungliga anförande (som han uppenbarligen förberett väl) som det yttrande han lät ta till protokollet.
7/6 anlägger styrelsen moteld mot kritiken: vid ett styrelsemöte antas ett långt uttalande, där det tidigare beslutet motiveras med oenighet med KOH om dennes lön. Man framhåller även efterträdaren Palms kvalifikationer, samt påpekar att man erbjudit KOH en ersättningstjänst som korrespondent i Hässleholm: ”Anställningen lämnar mycken tid övrig för enskilt författarskap och arbete för andra tidningar. Hammarlund torde följaktligen kunnat göra sig avsevärda inkomster utöver ersättningen från Länstidningen.” Det var uppenbarligen avsett att verka frikostigt. Man har senare kommit överens med honom om att anställningen skall sluta 1/7, men att full lön skall utgå till 1/4 1941 (ekonomiskt har KOH alltså nu fått vad han begärt). Kopior av uttalandet sänds till Högerledningen i staden och i länet, samt till riksorganisationen, ett tydligt tecken på vilken uppmärksamhet affären fått.
KOH svarar med att ”i sanningens och Högerpartiets intresse” sätta ihop dels en utskrift av läroverksadjunkt Edströms yttrande, och dels en avskrift av styrelsens uttalande av 7/6, med kommentarer punkt för punkt. Beträffande Hässleholmsanbudet berättar han att det aldrig var fråga om ett anbud, utan något som nämnts i förbigående i ett samtal. Denna skrivelse skickas runt till ett 10-tal instanser.
Den överenskommelse som omnämnts i protokollet 7/6 undertecknas 8/6.
Efter att 1/7 ha lämnat sin tjänst, flyttar KOH med sin familj (fru och yngste sonen, min far – min farbror läste redan i Lund) till Stockholm för att söka nytt arbete. En stor avskedsfest hölls 11/7 på Teaterrestaurangen i Kristianstad. Festen är väl dokumenterad i materialet. Här finns manuskript till två tal, hållna av redaktörskollegan Hugo Carlsson och rådman Dörring, vidare en specialskriven kantat (tyvärr utan melodi) och en bordsvisa, 5 hyllningstelegram och ett nummer av Pressens tidning med ett referat av festen. Alla hyllade hans insatser som föreningsmänniska, som aktiv hembygdsvän och som tidningsman.

Sammantaget är det alltså en ganska komplett dokumentation av en affär som uppenbarligen vållade viss uppmärksamhet, främst lokalt. Även om materialet är samlat av ena sidan, är det svårt att undvika känslan av att KOH gjordes till syndabock för tidningens minskade upplaga, något som det framgår mellan raderna – och ibland tdligare än så – att han själv ansåg (liksom f.ö. läroverksadjunkt Edström). Själv hade han f.ö inte ansvar för ekonomin. Problemet var väl snarast den att Kr.L.T var andratidning på orten och dessutom högerorgan, i en tid när tidningsdöden började gripa om sig och lämna de liberala organen helt dominerande i landsortspressen. Tidningen fortsatte också att gå dåligt, och den nye chefredaktören Palm fick gå 1944. Den lades till sist ned 1954. Dess siste chefredaktör var f.ö. den ovannämnde Hugo Carlsson, god vän till KOH (han var en av flera som lät gravera in sina namn i ett tennskrin som KOH fick i 40-årspresent).

Det mest intressanta ligger kanske inte i de enskilda dokumenten, utan i själva samlingen, i det faktum att KOH behöll dem och uppenbarligen bevarade dem tillsammans, vilket säger en del om hur han såg tillbaka på affären. Annars gick det inte dåligt för honom; i Stockholm blev han så småningom redaktör för statens informationstidning Från departement och nämnder och blev vid pensionen 1957 riddare av Nordstjärneorden.

Han fortsatte också att skriva böcker, bl.a. en bok om när allmänheten första gången fick tillträde till riksdagens debatter och en läsvärd diktsamling, Album (1957).