Cobolt fortsätter sin kulturgärning med att ge ut samlingsvolymer med Michel Charliers och Jean Girauds (Moebius’) klassiska västernserie ”Blueberry”. Äventyren i den senaste volymen, volym 5, representerar seriens storhetstid. Berättelsen om löjtnant Mike S. Blueberrys öden tar här en drastisk vändning. Cynismen i synen på armén och överordnade officerare har successivt ökat sedan seriens debut 1963, och nu fortsätter den sin naturliga utveckling. Serien, som började med namnet ”Fort Navajo”, och sedan blev ”Lieutenant Blueberry” efter den populäraste karaktären, blir från och med nu kort och gott ”Blueberry”. Blueberry själv har kommit långt från de relativt prydlige och välrakade officeren han var i början.

Själva berättelsen handlar om jakten på Sydstaternas guldreserv som gömts någonstans i Mexiko. Som i den föregående volymens jakt på den försvunna guldgruvan är det en skildring av mänsklig girighet och vad den för med sig. Berättelsen är dock mer komplicerad än tidigare, med fler vändningar. Charlier imponerar i manuset med sin förmåga att hålla reda på alla aktörer som är ute efter sydstatsguldet. Västern (och Mexiko) i Girauds tappning har aldrig varit lortigare och mer orakad.

Samtidigt som utvecklingen i serien går bort från och utöver den traditionella Västerngenren kan man inte undgå att notera att skildringen av Mexiko och mexikanarna är ytterst stereotyp. Och så dyker det plötsligt upp en kinesisk tortyrmästare, som dessutom hela tiden säger l i stället för r. Där tappar historien suspension of disbelief för ett tag.

Commandante Vigo, en äkta mexikanare (som inte är Thor Modéen).

I extramaterialet finns några intressanta exempel på hur serien såg ut vid originalpubliceringen i serietidningen Pilote innan den gavs ut i albumform. I flera fall har Giraud valt att byta ut enstaka bilder. Som alltid är det intressant att se olika versioner av samma verk, eftersom det ger inblick i hur en mästare som Giraud resonerat.

Klicka på bilden för att se den i större format.Klicka på bilden för att se den i större format.

På den här sidan har han korsat över och bytt ut två bilder. I bild tre är i originalversionen de talandes huvuden väldigt dominerande, på ett sätt som ger en känsla av talking heads, vilket i regel bör undvikas. Den reviderade versionen av bilden ger ett luftigare och mindre tungt intryck.

I bild sju ger närbilden på den talande också litet av ett talking head-intryck, samtidigt som uppdelningen av den långa texten i flera pratbubblor ger ett lätt komiskt intryck (det förstärks av mannens sammanbitna tänder). Giraud valde att i stället lägga in en bild där man ser hur personerna står i förhållande till varandra och ersätta den långa repliken med flera, som visar hur de olika karaktärerna reagerar.