Fantagraphics’ stora samlingsutgåva av Carl Barks’ samlade Disneyserier, som beräknas bli på omkring 30 volymer, närmar sig slutet. För att få en bra start började man med volym 5, som innehöll serier från 1947, i början av Barks’ storhetstid. Nu har man börjat närma sig slutet av hans aktiva period, och börjar då samtidigt att ge ut de tidiga volymerna, med början i volym 4, med serier från 1946-1947. Att se Barks’ tidiga serier samlade leder till vissa reflektioner.

Volymen innehåller två längre historier, ”Maharajah Donald” (svensk titel ”Kungstigrarna”), som fått ge namn åt volymen, och ”The terror of the river!!” (”Kalle och flodens skräck”). Båda är klassiker på 28 sidor vardera. Under 1940- och 1950-talet var det ingen ovanlig längd – några gånger kunde historierna sluta på över 30 sidor. På 1960-talet begränsade förlaget sidantalet till högst 20 sidor, vilket givetvis påverkade Barks’ berättande. Det är ett mått på hans förmåga att han fortfarande kunde åstadkomma en del klassiker, inte minst när han introducerade Magica De Hex som skurk. I de här 40-talshistorierna kunde han bre ut sig ordentligt. I ”Maharajah Donald” tar det 11 sidor innan Kalle och brorsönerna över huvud taget sätter sin fot i Indien. En del av det utrymmet upptas av knattarnas byteshandel, där de byter bort en pennstump mot en bit snöre, som byts mot en pennkniv och så vidare för att så småningom sluta med en ångbåtsbiljett till Indien. (Jag är nog inte ensam om att höra Hasse Alfredson sjunga ”Ska vi byta grejer med varann”).

Det är alltså Barks’ tidiga år som serieskapare, så man kan se hur han utvecklades. Sidkompositionerna är väldigt traditionella, med fyra lika stora strippar. Det vanliga i amerikanska mainstreamserier är trestripp, men Barks komponerade i regel sidorna med två halvsidor om två strippar. Under storhetstiden svävade han ofta ut med oregelbundna bilder när det passade berättandet, men här har han inte börjat med det ännu, sånär som på några sidor i ”The terror of the river!!”, när sjöodjuret visar sig – kan det rentav vara första gången han gör det?

De kortare tiosidorshistorierna är mer farsartade, med arvet från kortfilmerna fortfarande påtagligt och stark betoning på slapstick och den fysiska konflikten med brorsönerna. De flesta historierna slutar med den klassiska scenen där Kalle vill ge ungarna stryk.

En plump i protokollet för den här volymen är censuren. På senare år har Disney blivit ivrigare att utöva påtryckningar på utgivningar av serier för att utesluta eller ändra vad som uppfattas som känsliga element, framför allt vad gäller ras. I den här volymen har en sida lyfts bort från tiosidorshistorien ”The bill collectors” från 1946. Innehållet i sidan är otvivelaktigt problematiskt idag, men om den skall publiceras någonstans är det givetvis i ett samlingsverk av det här slaget. Och det blir inte bättre av att denna volym innehåller samma inledande disclaimer som de andra hittills publicerade, med texten  ”Rather than remove this content, we want to acknowledge its harmful impact, learn from it, and spark conversation to create a more inclusive future together”. Den saknade sidan nämns inte heller i kommentaren till serien. Man kunde åtminstone begära att Fantagraphics medgav vad de gjort.