Idag, 15 februari, är det 10 år sedan min mamma, Nunne von Unge-Hammarlund, gick bort.

10 år sedan de ringde från vårdhemmet och berättade att hon blivit sämre. 10 år sedan jag åkte till Västerås på kvällen 14 februari, besökte henne och sedan for för att övernatta i hennes vanliga lägenhet. 10 år sedan de ringde igen fram på småtimmarna och sade att nu var det inte långt kvar. 10 år sedan jag satt vid hennes säng när hon lämnade oss.

Hennes officiella namn var Ingrid Liven Teresia von Unge-Hammarlund, men jag brukade säga att efter morfars död var det bara Skatteverket som kallade henne Ingrid. Det var ett vanligt namn i hennes generation, och på flickskolan i Västerås (nuvarande Fryxellska skolan) kombinerade man Ninni, det vanliga smeknamnet för Ingrid, med efternamnet till Nunne. Namnet fastnade, och när hon senare etablerade sig som konstnär, blev Nunne von Unge hennes signatur.

När jag ser tillbaka på mammas konstnärskap är det mångsidigheten som slår mig. Hon var i första hand grafiker, men gjorde även akvareller och teckningar. Jag minns inte att jag sett någon litografi av henne, men annars var det inte många grafiska tekniker hon inte prövade: screentryck, torrnål, etsning, linoleumsnitt, fotopolymer… alltid intresserad av att pröva något nytt. Samtidigt finns det alltid något som gjorde att man kände igen henne. Det betyder att det är praktiskt taget omöjligt att fånga hela hennes konstnärskap i några få bilder. Men jag tänkte ändå minnas henne här på bloggen genom att visa några glimtar.

Den här bilden, ”Sköna stund”, är från Gotland. Vi hade i många år en sommarstuga i Burs, och på vägen till badstranden vid Lauviken låg det ett självplockningsställe för jordgubbar. Det var en ritual för oss att köpa en eller ett par liter och ta med till stranden. Badstranden och nyplockade jordgubbar.

Omkring 1980 gjorde hon en serie screentryck inspirerade av Rainer Maria Rilkes dikt ”Die Weise von Liebe und Tod des Cornets Christoph Rilke” (”Sången om kornetten Christoph Rilkes kärlek och död”), som utspelar sig på 1600-talet. Den här bilden heter ”Generalen”.

Jag själv var förstås ett vanligt motiv för henne. Den här blyertsteckningen gjordes vintern när jag gick i ettan. Jackan var ny och jag kände mig väldigt tuff och vuxen i den. Det var första gången jag fick stå modell, till skillnad från tidigare, när hon skissat av mig när jag höll på med något. Också ett tecken på att jag börjat bli stora grabben.

I början på 1980-talet flyttade vi ut till Västerkvarn utanför Kolbäck, mammas barndomstrakter. Den här bilden, ”Blötsnö”, med dess vinterstämning i svartvitt föreställer en fågelholk i trädgården där.

Mamma var en mycket populär konstnär i Västerås. Hennes verk finns som offentlig utsmyckning på flera håll, och hennes bilder pryder säkert många Västeråsares hem. Jag har ett förråd fullt med hennes bilder som jag borde ordna upp vid tillfälle. Det kanske blir fler blogginlägg om henne.