Oden möter Ulven: en bildanalys

Den danska serien ”Valhall” av Peter Madsen, Henning Kure med flera berättades från början med en traditionell kontinentaleuropeisk albumstil. Men Madsen utvecklades under seriens gång, framför allt genom amerikanska influenser, till ett mer varierat bildberättande. I det sista albumet, ”Völvans syner”, som återberättar Ragnarökmyten, finns ett tydligt exempel  i scenen där Oden konfronterar Fenrisulven och stupar.

Ur "Völvans syner" ("Valhall" 15), av Peter Madsen och Henning Kure, övers. Mikael Tegebjer, sv. utg. 2010

Ur ”Völvans syner” (”Valhall” 15), av Peter Madsen och Henning Kure, övers. Mikael Tegebjer, sv. utg. 2010

Stora bilder, framför allt bleed-out-bilder, som går hela vägen ut till sidans kant, tar längre tid att läsa. De ger därför ofta läsaren en känsla av ett utdraget stillastående skede eller ett pågående tillstånd. När det som här används för en actionbild eller ett rent utsnitt ur ett skeende blir resultatet i stället en känsla av slow motion eller ultrarapid, vilket understryker dramatiken och högtidligheten i nyckelscenen.

När greppet används, förstärks ofta det tidlösa intrycket genom att man utelämnar text, så när som på textplattor; text i form av dialog och ljud är tydliga tidsmarkörer.

Hanteringen av textplattorna, med rader ur Hávamál, Den Höges, alltså Odens, sång, i Äldre Eddan, är också mycket amerikansk. Med början på 1980-talet kom amerikanska serieskapare att förstärka känslan av voice-over i textplattorna (Frank Miller var pionjär). Genom att texten är uppdelad på textplattor efter den naturliga fraseringen (här strofer och halvstrofer) kommer pauserna i talet att motsvaras av den tid det tar för ögat att förflytta sig mellan plattorna. Härigenom skapas en illusion av att man verkligen hör en berättarröst. Ofta är det fråga om en karaktärs inre monolog, så det kan sägas passa att det här är rader ut Hávamál. Textplattorna bildar sålunda ett soundtrack till slow motionscenen. De  är placerade uppifrån och ned, inte bara för läsordningen, utan också som en parallell till hur Oden störtar nedåt, mot Ulvens uppspärrade, hotande gap.

Kombinationen av tidlöshet och Eddadikt ger scenen en mytisk stämning, en känsla av mytens evighet. När läsningen fortsätter bryts förtrollningen effektfullt med de efterföljande, mer ”normala” rutorna (som bara delvis syns här) med pratbubblor som bidrar till att bryta känslan av orörlighet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *