Ett äventyr från Modesty Blaises klassiska era

Nu har Agent X9 börjat publicera ”Modesty Blaise” från början – igen. Det betyder att vi nu och ett tag framöver kan avnjuta seriens storhetstid 1963-1970, då Jim Holdaway tecknade (Peter O’Donnell var författare genom hela seriens existens), även om stripparna redigerats om ganska kraftigt för serietidningspubliceringen.

Modesty och Willie tecknade av Jim Holdaway. Från samlingsvolymen Modesty Blaise 1967-1969.

En tidig höjdpunkt är den tredje episoden, ”Dödens väntrum”(”The Gabriel set-up), som återfinns i senaste numret (11/2017). (Spoilervarning om ni inte läst äventyret tidigare.)

Intrigen är fruktansvärt välkomponerad, mer så än senare i seriens historia. Detta gäller den ödesdigra och oväntade roll som spelas av Modestys tröja (och skurken Norstenes blod), och kanske främst den ytterst välregisserade och välkoreograferade slutuppgörelsen där Willie går bärsärkagång i skurken Gabriels tillhåll. Det är en av de mest välskildrade actionsekvenser jag sett i någon serie. Det ödesdigra och dramatiska i skeendet framhävs genom att vi får se Gabriels löjtnanter förbereda sig för Willies ankomst. De är åtta stycken, samt Gabriel i förgrunden. Flera av dem har vi tidigare fått lära känna med namn. Antalet hamras in i nästa scen där Gabriel säger att det borde vara en enkel match för åtta stycken. Löjtnanten Leri svarar med att beskriva hur deras position är fullständigt säker. Sedan brakar det loss, när Willie kommer som en destruktiv naturkraft för att hämnas vad han tror är Modestys död. På slutet är alla åtta döda, en efter en. Willie rentav räknar dem. Bara Gabriel lyckas komma undan.

Åtta dödsdömda män. Gabriels män förebereder sig. Från samlingsvolymen Modesty Blaise 1967-1969.

Inom personskildringen har Modestys och Willies personligheter ännu inte riktigt stelnat, vilket gör dem mer spännande än vad de skulle bli senare. Uppgörelsen är i själva verket något av ett ”defining moment” för Willie. Och så har vi Marjorie Lanier, Willes tillfälliga flickvän: hon är ett rikemansbarn som aldrig behövt be om eller sakna någonting, men nu är hon förälskad i Willie, samtidigt som hon kommer till insikt om att han inte är typen som stannar. Sådant djup har ingen av Willies senare flickor! Och när hon så småningom själv blir indragen i händelserna reagerar hon som vi alla skulle gjort – hon bryter samman.

Gabriel själv är, med sina halvslutna ögon och sin arrogans, en utmärkt antagonist. Han skulle senare återkomma i ”Spionskolan” (”The head girls”) och i romanen ”Duell på liv och död” från 1971 (han var också med i den märkliga Modestyfilmen från 1966 med Monica Vitti). Det är tydligt att han var avsedd att vara en återkommande ärkefiende. Men av någon anledning valde O’Donnell att inte fortsätta använda honom. Kanske ville han inte göra det efter Holdaways bortgång? Det var hur som helst skada, eftersom de återkommande skurkar som figurerar från 1970-talet och framåt är jämförelsevis ganska ointressanta. Terrororganisationen Salamander four lider av att den är så opersonlig: ledarna håller sig i bakgrunden, medan de aktiva skurkarna är nya varje gång. Och Wu Smith är en överreklamerad småhandlare.

Det finns en hel del bra Modestyäventyr efter Holdaways tid, framför allt från Enric Romeros första tid som tecknare (1970-1978) och Neville Colvins period (1980-1986). Men seriens storhetstid är Holdaways 1960-tal, spionäventyrens gyllene tid. O’Donnells och Holdaways version av ”Modesty Blaise” är seriernas motsvarighet till James Bond med Sean Connery.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *