Tyst berättande i Jen Wangs Stargazing

Jen Wang är en av de många seriseskapare för ungdomar som kommit fram i USA de senaste åren.

När jag läser hennes senaste, Stargazing, fastnar jag för bildberättandet i vissa sekvenser. Boken handlar om kinesisk-amerikanska Christine, vars föräldrar hyr ut det extrahus familjen har på villatomten (Christines ”grandpa” har bott där tidgare) till en mamma-dotter-familj som fått ekonomiska problem. Dottern, Moon, börjar i Christines skola och de blir bästisar, men hon bär sig märkligt åt.

Wang arbetar ofta med textlöst bildberättande. I den här sekvensen har Moon förlorat medvetandet och Christines far har kört hem henne och hennes mor från sjukhuset. Christine ser från fönstret hur de kommer hem och skyndar ned för att höra av fadern vad som hänt. Hela sekvensen är tyst fram till sista rutan. På första sidan ser vi hur Christine tyst ser på det som händer nedanför fönstret. Därefter störtar hon ned för trapporna – vi ser henne flera gånger i samma ruta. Därefter saktar hon in för att gå in i köket där mamma och lillasyster väntar på att pappa skall samla sig för att berätta vad som hänt. Wang inte bara drar ut på tiden det tar för Christine att gå in i köket och för alla att vänta på att pappa skall börja tala genom att dela upp den i tre rutor, utan även genom att göra dem tysta, vilket gör bilderna tidlösa, nästan i slow motion. Spänningen byggs upp och ger pappans ord extra tyngd.

På nästa uppslag förklarar pappan närmare. Det är en rätt lång, men nödvändig, förklaring. För att det skall fungera visuellt, har Wang dragit ut det över två sidor och sju bilder, med en eller två meningar i varje bild. Läsaren får intrycket att pappan tar pauser, för att samla sig inför varje ny bit av blytung information.

Moon och hennes mamma är närmast arbetarklass, medan Christines familj är välbeställd medelklass. Ett tema i berättelsen är solidaritet. Familjerna är olika inte bara till klass utan även ifråga om relationen till det kinesiska arvet. Chistines familj är troende kristna, medan Moon och hennes mamma är buddhister. Samtidigt kan Moon inte kinesiska, medan Christines mamma håller lektioner i språket för skolbarnen. Men de ställer upp för varandra. Chistines familj hjälper Moons familj när de behöver det, vilket pappan motverar med ”it’s the right thing to do, Christine”. Och barnen i skolan ordnar en insamling för att bekosta Moons sjukhusvistelse (mycket amerikanskt).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *