Sven Hammarlund, 29/11 1920-12/6 1997

Idag, 29 november 2020, skulle min pappa, Sven Hammarlund, ha fyllt 100 år.

Pappa, mamma och jag
Pappa, mamma och jag. Foto Olle Hammarlund.

Han var konsthistoriker och museichef, född i ett akademikerhem i Kristianstad. Farfar Karl Oskar var den förste i släkten som läst på universitet, och blev redaktör på Kristianstads läns tidning och författare (jag har skrivit om hans avsked från Kristianstads läns tidning här). Även farmor Matilda hade läst på universitetet – inte vanligt för en kvinna född 1885.

Min farbror Olle gick i faderns fotspår som redaktör och författare. Pappa studerade efter militärtjänsten under kriget på dåvarande Stockholms högskola. Han läste olika ämnen, och arbetade extra med att bland annat inventera kopparkärl på småländska bondgårdar och leda den arkeologiska utgrävningen av det medeltida Västerhus kapell på Frösön.

Hans huvudämne var dock konsthistoria. Efter licentiatexamen (uppsatsen handlade om stadsplanering i renässansens Italien) kom han att arbeta på Nationalmuseum under 1950-talet. Som museilektor arbetade han i flera år med museets vandringsutställningar, vilket var en relativt ny verksamhet. Från den tiden hade han ett kontaktnät runt om i Museisverige och kunde bland annat berätta om hur han delat sovkupé på tåget med van Gogh – han låg i ena slafen, tavlorna i den andra.

År 1960 flyttade han till Västerås, där han blev den förste utbildade intendenten för Västerås Konstförenings samlingar. En av de första utställningarna efter hans ankomst visade upp ett antal Västmanlandskonstnärer. En av dem var Nunne von Unge. Ett år senare gifte de sig, och några år senare föddes jag. (Mer om mamma finns här).

De första åren bodde vi i en gammal nedlagd skola utanför Västerås, nära Hökåsen. Mamma hade ateljé i skolsalen och vi bodde i lärarbostaden. Pappa hade tipsats om den lediga bostaden av biskopen – det här var på den tiden kyrkan fortfarande hade att göra med skolväsendet. När jag började skolan flyttade vi in i Västerås, till ett härligt stort gammalt sekelskifteshus på Jakobsberg.

Västerås Konstförening hade tillgång till ett galleri i det nybyggda stadshuset, men föreningens syfte var sedan många år att skapa ett konstmuseum. Under pappas ledning kom det att förverkligas, och 1972 invigdes Västerås konstmuseum i gamla rådhuset vid Fiskartorget. Konstföreningens samlingar donerades till det nya museet, som fick Västerås stad som huvudman. Därefter var han museichef fram till dess han gick i pension på deltid 1980. Jag har många minnen från museet när det låg i de gamla anrika lokalerna vid Fiskartorget (2010 flyttade det till nya lokaler). Jag kunde gå runt med pappa och titta på samlingarna i museets källare.

Utöver arbetet med samlingarna och galleriet/museet ingick den offentliga konsten i hans uppgifter. Han satt med och beslutade om inköp, och museet förde ett kortregister över stadens konstinnehav. §960- och 1970-talen var en expansiv tid i Västerås, och många verk som köptes in för att pryda staden köptes in med honom som åtminstone delaktig i beslutet. Det gäller till exempel de utsmyckningar som pryder Stadshuset och Fiskartorget, som fick sin nuvarande form under den här tiden. Efter att han gått i deltidspension i början av 1980-talet blev hans uppdrag fram till pensionen att för stadens räkning sammanställa en tryckt katalog över den offentliga konsten i Västerås.

Vid samma tid flyttade vi från huset på Jakobsberg och ut till Västerkvarns gård utanför Mölntorp, som mamma fått ta över när morfar delade upp släktegendomen mellan barnen. Pappa sade att han bott 20 år i Kristianstad, 20 år i Stockholm (militärtjänsten inräknad) och 20 år i Västerås.

Efter pensionen delade han med sig av sina kunskaper genom att skriva böcker. ”Befrielsekrig och reformation: bilder ur Gustav Vasas historia” från 1990 byggde vidare på en utställning med historiemåleri som visats på konstmuseet (Västerås spelade ju en stor roll under Gustav Vasa och reformationen). ”Glimtar ur konstnärslivet: från Apelles till Månsson” (1995) är en konsthistorisk essäsamling. Han hade planer på flera böcker, bland annat om Otto Sebastian von Unge (en konstnärlig och litterär släkting till mamma), men cancern kom emellan.

5 tankar kring ”Sven Hammarlund, 29/11 1920-12/6 1997

  1. Johan Brandt

    Hej, Ola! Jag råkade snubbla över din hemsida när jag sökte mer information om din farbror, Olle. Jag har sedan tonåren varit fascinerad av hans skrivande, fr. a. hans essäkonst (och äger alla hans böcker) – och har på senare tid fått en idé. Många av Olles essäer tangerar ju det brittiska (och jag är också anglofil, med stor vana av att skriva på engelska). Min tanke är helt enkelt att till engelska översätta de av Olles essäer som har brittisk anknytning, sammanställa och ge ut dem. Läsekretsen blir förstås begränsad, men det vore riktigt kul att göra – och det handlar om cirka 24 essäer (motsvarande ungefär en pocketbok). Nu är ju verken skyddade av upphovsrätten i 70 år efter Olles bortgång (1976), och upphovsrätten har såvitt jag förstår övergått till hans arvingar (dvs. dina kusiner). Jag undrar nu om du kunde ha vänligheten att skicka över deras namn och kontaktuppgifter, så kan jag ställa frågan till dem. Det förtjänar tilläggas att jag inte har något ekonomiskt intresse alls i detta, och kommer att göra översättningen utan kostnad – och ev. intäkt i detta lilla projekt tillfaller förstås enbart upphovsrättsinnehavarna. Tack på förhand och vänliga hälsningar!
    Johan Brandt

    Svara
          1. Johan Brandt

            Tack, än en gång! Då hoppas jag att de tycker att det är en bra idè! Hälsningar! Johan Brandt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *