Vid nyläsningen slås jag av en del saker, som jag inte tänkte på när jag läste serien förts gången som liten. Historien påminner till strukturen om Tintinäventyren från samma tid, 30-talet. Hergé hade lämnat det improviserade berättandet från de tidigaste albumen, och rörde sig mot mer sammanhängande berättelser, men utvecklingen är inte fullbordad och här finns en del märkliga sidospår i handlingen, såsom en sekvens när Lotta blir kidnappad i USA. Här finns också många inslag som påminner om samtida pulpkultur, mer än i de Tintinäventyr Hergé gjorde samtidigt: undervattenspirater, en galen vetenskapsman med undervattensbas, en jätterobot, människoätande infödingar.

Serien om syskonen Johan och Lotta och apan Jocko är känd som Hergés andra serie, utöver Tintin (han skapade också buspojkserien ”Smecken och Sulan” och några till). Sammanlagt tre äventyr i fem album blev det med början på 1930-talet. På svenska kom den på 1970-talet, och nu har en nyutgåva börjat ges ut av Cobolt, översatt och försedd med förord av Tintin-översättaren Björn Wahlberg. Först ut är ”Den mystiska strålen, fördelad på två album, ”’S/S Manitoba’ svarar inte” och ”Karamakos utbrott”, och ursprungligen publicerad i den franska katolska serietidningen Cœurs vaillants 1936-1937.

Hergé skapade serien på beställning från chefredaktören på Cœurs vaillants, abbé Gaston Courtois, som ville ha en mer familjeinriktad serie än den ensamme hjälten Tintin. Detta känns påtagligt när man ser på pappans roll. Herr Legrand är ingenjör, 1900-talets hjälte. Han bygger broar (i det tredje äventyret ”Kobrornas dal”), konstruerar stratosfärplan (i äventyret ”Super-prop H. 22”), och räddar sina barn i spetsen för amerikanska marinkårssoldater. En idealpappa!

Skildringen av de kannibaliska infödingarna är klart problematisk idag, men i det stora hela är Johans, Lottas och Jockos äventyr fortfarande klart läsvärda, underhållande och spännande. De vittnar om sin tid och om Hergés utveckling som serieskapare.