Kalmuckernas rike på 1600- och 1700-talet var det sista av de nomadriken på den centralasiatiska stäppen som alltsedan ridkonstens genombrott under sista årtusendet f.Kr. spelat en stor roll i Eurasiens historia. Efter eldvapnens genombrott var nomadrikenas dagar räknade och i mitten av 1700-talet krossades kalmuckerna av Kina under kejsar Qianlong (Ch’ien-Lung). Det finns en svensk koppling till dem, i form av Johan Gustaf Renat.
Renats karta över kalmuckernas rike.
Först en liten anmärkning om folknamn, alltid komplicerat i Centralasien. I samtida europeiska källor (1600-1700-talen) kallades den mongoliska folkgruppen det rör sig om här för kalmucker, men idag kallas de för oirater eller ibland dzungarer, efter den ledande oiratstammen (på äldre kartor kallas regionen ibland Dzungariet). För att ytterligare förvirra, utvandrade en grupp västerut på 1600-talet och slog sig ned vid Volga, där deras ättlingar lever under namnet kalmucker. Söker man på kalmucker idag är det deras autonoma republik i ryska federationen man hittar.
Johan Gustaf Renat föddes 1682. Föräldrarna var invandrade judar som för att få bosätta sig i Sverige döpts i det stora judedopet i Tyska kyrkan i Stockholm 1681, med Karl XI och drottning Ulrika Eleonora som vittnen – deras nya efternamn Renat (återfödd) syftade på dopet. Sonen Johan Gustaf blev artillerist och så småningom styckjunkare i Karl XIIs armé. Efter Poltava blev han liksom många andra krigsfånge i sibiriska Tobolsk. År 1716 deltog han och andra krigsfångar i en rysk expedition för att söka guld i Centralasien. Där blev de överfallna och tillfångatagna av kalmuckerna, som förde dem som fångar till sin huvudort Kuldja, i norra delen av nuvarande Xinjiang (Sinkiang).
Renat kom att vistas i kalmuckernas rike i 17 år, och hans kunskaper om artilleri och annan teknik kom att användas av kalmuckernas khan Tsevang Rabdan, och dennes efterträdare från 1727, Galdan Tseren. Bland annat skall han ha arbetat med att gjuta kanoner, mycket viktigt med tanke på hotet från Qing- (Ch’ing-)dynastins Kina. Nomadernas traditionella fördel i kavalleri hade ersatts av en nackdel i att de inte hade samma förutsättningar att tillverka kanoner som stora etablerade statssamhällen. Ett tjugotal år efter att Renat återvänt till Sverige gick som sagt kalmuckerriket under.
Renat kom tyvärr aldrig att skriva någon utförlig redogörelse för sina upplevelser, men enligt ryska källor kom han att delta även som militär ledare, och han lär även ha försökt sig på att starta ett tryckeri för mongoliska texter.
Bland de övriga svenskar som deltagit i den ryska expeditionen och tillfångatagits av kalmuckerna fanns en kvinna, Brita Scherzenfeldt, som följde med sin make. Hon hade också ett spännande öde. Efter att maken stupat vid kalmuckernas överfall blev hon slavinna vid Tsevang Rabdans hov, där hon fick en framträdande position tack vare sina textilkunskaper. Enligt Svenskt biografiskt lexikon kan det rentav ha varit hon som fäste khanens uppmärksamhet på Renat. De gifte sig i en privat ceremoni (någon protestantisk präst fanns inte att tillgå).
År 1733 fick de till sist möjlighet att återvända till Sverige, och efter en lång och strapatsrik resa på över ett år kom de fram till Stockholm i juli 1734. Brita gick bort redan några år senare, år 1736. Renat gifte om sig 1739 med Elisabeth Lenström. Denna hade efter sin förste make, Isak Fritz, ärvt ett sidenväveri som låg i hörnet Surbrunnsgatan- Stora Badstugatan (nuvarande Sveavägen). Där bodde Renat tills han själv gick bort 1744. Nämnas kan att en flygel i anläggningen numera står på Skansen, som Hazelius’ födelsehus.
Med sig hem hade Renat och hans hustru bland annat en kvinnodräkt, som nu finns på Livrustkammaren, några kartor över Centralasien och tre slavinnor. Kvinnodräkten finns numera i Livrustkammaren. Kartorna kom så småningom att användas av Strindberg som bevis för att ärkefienden Sven Hedin inte varit den förste svensken i Centralasien.
Vad gäller slavinnorna, så hette de Altan, Iamankiss och Sara, och kom troligen från Khotan i södra delen av nuvarande Xinjiang (Sinkiang), vilket betyder att de troligen var muslimer från början. I Stockholm fick de tjänst som pigor hos Renat och Scherzenfeldt och döptes i Artillerikyrkan, varvid de fick nya namn: Anna Catarina, Maria Stina och Sara Greta. Om deras senare öden verkar det inte finnas säkra upplysningar.
Ofta hör man att en av dem skall ha slutat som piga hos Mamsell Arfvidsson, den berömda spåkvinnan på Gustav IIIs tid. Det verkar vara Alf Åberg som är upphovsman till denna identifikation. Han noterar på ett ställe att Mamsell Arfvidsson hade en exotisk piga, som gick bort år 1800 och begravdes på Johannes kyrkogård. I Tyska församlingens dödsbok beskrivs hon som ”eine Kalmuckin Anna Dorothea”. Problemet med detta är dels att, som framgått, ingen av Renats tre hemförda pigor bar det namnet, och dels att källor beskriver Mamsell Arfvidssons piga medan hon ännu var i livet som en marockanska vid namn Adrottja. Hon skall dessutom enligt uppgift ha blivit 75 år gammal, vilket gör henne för ung för att kunna komma i fråga. Det troliga är väl att notisen i dödsboken är ett missförstånd, och att hon var från Marocko, döpt med namnet Anna Dorothea. Adrottja låter som en förvrängning (kanske rentav hennes eget första försök att uttala sitt nya namn).
Jag har alltid tyckt att någon borde göra en film, roman eller serie om Johan Gustaf Renats historia. Han, Brita Scherzenfeldt, deras tre pigor och Adrottja är en påminnelse om att Stockholm haft en mer internationell befolkning än vi tror och att människornas historia inte är lika isolerad från varandra som vi kanske tänker oss.