Bryan Talbot har kommit ut med ”Force majeure”, den femte och sista volymen av ”Grandville”, så det är nu läge att läsa igenom volymerna och försöka skriva ned några iakttagelser och tankar.

I ett efterord förklarar Talbot att han väljer att avsluta serien eftersom den ambitiösa stil och teknik han valt för den gör att det tar 30-40 timmar att teckna en sida, jämfört med 4-8 timmar för hans andra serieprojekt. Resultatet blir fantastiskt, men man förstår att ekonomin säger stopp. Det förklarar också varför det gått tre år sedan förra volymen, ”Noël”.

Parisisk gatuscen ur Bryan Talbots ”Grandville” (volym 3, ”Bête noire”). Notera bland annat mannen t.v. med bärbar kombinerad telefon och fonograf. Klicka på bilden för att se den i storformat.

Även om det är förståeligt, måste man beklaga att han nu avslutar serien. Talbot har åstadkommit en fantastisk mångdubbel mashup av olika genrer; det är en hårdkokt deckare till fabeldjursserie i steampunkmiljö som utspelar sig i ett alternativt 2000-tal där Napoleon erövrade Storbritannien och Frankrike kom att behärska världen. In i det sista har vi kunnat följa utvecklingen av det fascinerande världsbygget. I ”Noël” fick vi en glimt av USA i ”Grandvilles” värld, samt lärde oss mer om människornas historia och deras position i denna värld av fabeldjur, liksom hur religionen fungerar där. I ”Force majeure” får vi höra hur Napoleon vann kriget mot sina fiender, och om huvudpersonen, Scotland Yard-inspektören Archibald LeBrock (en grävling) och hans karriär.

Talbot väljer att sluta i stor stil, med en episk och givetvis blodig slutuppgörelse mellan LeBrock och gangsterledaren Tiberius Koenig, en sociopatisk tyrannosaurie, som omnämnts i volym tre, Bête noire, och visat sig i volym 4 – ett exempel på hur böckerna hänger samman och griper in i varandra.

Talbots världsbygge präglas av en påtaglig skaparglädje och en smittsam förtjusning i den sortens detaljrikedom för vilken seriemediet passar så väl. Handlingen utspelar sig i England och i Paris (Grandville) i början av 2000-talet, 200 år efter Napoleons seger över engelsmännen, och 23 år efter att England blivit en självständig revolutionär republik (fast av det revolutionära ser man inte mycket till), men världen och kulturen är av 1800-talssnitt, en fiktionaliserad version av den senviktorianska/edwardianska eran (England)/la belle epoque (Frankrike). Detaljrikedomen och -glädjen är påtaglig, och återspeglar britternas kulturella fascination med den viktorianska tiden. Stilmässigt är det fruktansvärt grundligt genomfört, med reliefpräglade hardcoveromslag i 1800-talsstil och tekniskt jugendmönster på omslagets insidor.

Språket är ett kapitel för sig. Efter några århundraden av franskt herravälde har franskan tagit över som språk i England, och engelskan i dialogen skall alltså representera franska (skyltar och liknande i England är dock på franska, liksom titlarna på de enskilda böckerna). Samtidigt är den engelska som talas hos somliga karaktärer nästan parodiskt överdrivet brittisk, på ett sätt som leder tankarna till Wodehouse, vilket stärker de viktoriansk-edwardianska associationerna i serien.

Serien har ett myller av detaljer och referenser från serie- och kulturhistorien, alldeles för mycket för att kunna gås genom här. I volym tre, ”Bête noire”, möter vi en skulptör vid namn Auguste Rodent och en målare som heter Gustave Corbeau (de är givetvis en gnagare respektive en korp). Själva titeln på serien är en hänsyftning på en av Talbots inspirationskällor: i serien är Grandville ett namn på Paris, men i vår värld är det ju som bekant pseudonym för Jean Ignace Isidore Gérard (1803-1847), klassisk fransk karikatyrtecknare berömd för sina djur i människokläder. Denne brukar ofta ses som föregångare till senare användande av fabeldjursfigurer, men han tecknade djuren mer realistiskt än vad vi är vana vid i dagens tecknade filmer och serier. I det hänseendet följer Talbot honom i spåren, och jag kan inte låta bli att fundera över – utan att komma på något svar – om det påverkar hur vi uppfattar figurerna. Ett ämne värt att fundera mer på.