Den svarta adeln (nobiltà nera) var långt fram i tiden en påminnelse om påvarnas tidigare roll som världsliga härskare över Kyrkostaten.

Uttrycket syftar på den påvliga hovadel som efter Italiens enande och erövring av Rom 1870 ställde sig lojala mot påven när denne vägrade acceptera den nya statens legitimitet och förklarade sig ”fånge i Vatikanen” (enligt uppgift skall beteckningen syfta på att de stängde sina palatsdörrar i sorg efter 1870). Många av dessa ätter var gamla nepotätter från den tid då nyvalda adliga påvar utsåg sina släktingar till kardinaler och världsliga ämbetsinnehavare inom Kyrkostaten, för att ha någon de kunde lita på. Dessa släktingar kallas nepoter, vilket är det latinska ordet för brorson/systerson (nominativ nepos), därav ordet nepotism. Som byggherrar, mecenater och konstsamlare har flera av dessa familjer skrivit in sig i Västerlandets kulturhistoria: Borghese, Ludovisi, Aldobrandini, Orsini m.fl.

Medlem ur påvliga adelsgardet i paraduniform. Bild från Wikimedia commons

I Lateranfördraget 1929, där Italien under Mussolini till sist slöt fred med påvestolen, reglerades även dessa adelsätters situation på så vis att de fick dubbelt medborgarskap i den nyupprättade Vatikanstaten och i Italien. Deras särställning var i fortsättningen främst knuten till företrädesrätt till olika positioner inom det påvliga hovet, däribland rätten att ingå i påvens adelsgarde. Adelsgardet var en oavlönad styrka som efter 1870 enbart fungerade som ceremoniell hedersvakt, till skillnad från schweizergardet; undantag var Andra världskriget, då man tillsammans med schweizergardet ansvarade för påvens säkerhet – för första och enda gången sedan 1870 bar adelsgardisterna skjutvapen.

I samband med reformerna efter Andra Vatikankonciliet avskaffade Paulus VI 1968 många ämbeten och funktioner inom det påvliga hovet, som också bytte namn till det påvliga hushållet. 1970 upplöstes därtill alla kvarvarande påvliga militära enheter utom schweizergardet (utöver adelsgardet rörde det sig om palatinergardet och gendarmeriet, som omvandlades till en civil polisstyrka). I samband med dessa förändringar avskaffades också den påvliga adelns övriga privilegier och deras särställning upphörde.