Bill Wattersons legendariska Kalle och Hobbe är högaktuell hos flera förlag på svenska, ett kvartssekel efter att Watterson plötsligt valde att lägga ned sin strippserie. Cobolt ger ut nyutgåvor av de klassiska samlingarna, och Apart skall ge ut hela serien i inbundna samlingsvolymer, med början i höst. Som försmak har man gett ut en samling med ett urval söndagssidor. Den vackra boken är översättning av en katalog från en utställning 2001 på The Ohio state university cartoon research library. Här finns ett drygt trettiotal söndagssidor, och för varje sida visas Wattersons svartvita textade originalteckning, den färdiga färgversionen (med svensk text), samt Wattersons egna kommentarer. Det är en guldgruva för den som är intresserad av serieberättande.

Watterson hade tidigt höga ambitioner för söndagssidorna, men han hämmades av att söndagssidor i amerikanska dagspresserier traditionellt har hårda krav på rutindelningen för att de skall kunna redigeras om för publicering i olika format. Några rutor måste kunna strykas utan att det påverkar berättelsen, rutorna måste vara så planerade att de kan monteras om till olika längd på bildraderna etc. En bra översikt över hur det kunde fungera för Kalle och Hobbe finns här: https://calvinandhobbes.fandom.com/wiki/Sunday_comics

Så småningom var dock seriens popularitet så stor, och därmed hans egen position så stark att han år 1992 kunde skriva in i sitt kontrakt att han slapp dessa krav, och kunde disponera söndagssidans yta helt som han ville. Resultatet är slående. Här är några exempel.

Här är först ett exempel på hur Watterson försökte överkomma begränsningarna. Han har försökt åstadkomma ett bildflöde som löper till synes obehindrat över söndagssidans yta, men han är dels bunden av en bestämd höjd på raderna, och dels måste han lägga in skarvar så att raderna kan monteras om. Det syns knappt, men flödet bryts mitt i rad två (efter tredje bilden på Hobbe), och sedan ett stycke in i rad tre (efter första bilden på Kalle).

I den här söndagssidan har vi ett grepp som Watterson använde sig av flera gånger: han använder utformningen av rutorna till att dela upp sidan i tre akter eller scener.
1. Mamma hämtar ut mat ur kylen (bild 1).
2. Hon står vid spisen och lagar mat (bild 2-7 – vi bortser för tillfället från att ramarna är i olika färg, eftersom utformningen annars är densamma).
3. Vi lämnar Kalles fantasi och ser familjen vid matbordet (bild 8).

Vi kan också notera att sidan är på ett mycket elegant sätt symmetriskt indelad horisontalt i två spegelvända halvor: bild 1 och 8 (akt 1 och 3) är i samma format, har samma bakgrundsfärg och är placerade i varsitt hörn. bilderna 2-7 (akt 2) är fördelade på två inbördes förskjutna rader med olika färg i ramarna. Mamma är vänd åt olika håll i bild 1 och 8 och i akt två är hon i den översta bildraden vänd åt höger, vänster, höger, vilket upprepas i nedre raden.

Sidan är för övrigt ett exempel på ett annat grepp som Watterson om inte kom på, så i varje fall populariserade: han börjar med att visa vad som händer i Kalles huvud, och slutar med att visa oss de andras verklighet. Slutligen: se på detaljerna, som exempelvis de krympta huvudena i en glasburk från affären – precis en sådan äcklig sak som sexåringar älskar att  fantisera om.

Jag har inte lika mycket att säga om hur den här sidan är komponerad, och det är just det som är poängen. Det är 19 bilder, exakt lika i proportionerna, som var och en skildrar en aktivitet från samma sommardag, från uppstigande till läggdags. Genom att de är så lika riskerar ingen aktivitet att ta överhanden för blicken, utan huvudbudskapet blir en lång rad lekar och aktiviteter som följer på varandra i en jämn, aldrig sinande ström (tills mamma säger till). ”Först gjorde vi det – å sen det, å det, å det, sen gjorde vi det…”

Wattersons söndagssidor efter formatbytet 1992 är en lektion i hur man kan använda sidkomposition som berättarmedel.