Det har tagit några dagar att samla tankarna efter terrordådet mot Charlie Hebdos redaktion.

Den av Charlie Hebdos tecknare jag kände bäst till var Georges Wolinski, som är den som publicerats mest på svenska. Flera samlingar av hans serier och teckningar publicerades i Sverige på 1980-talet, framför allt på Forum och Epix. Allt som allt tror jag att jag mött honom tre gånger.

År 2003 visades utställningen ”Georges Wolinski om de mänskliga rättigheterna” på Serieteket, med teckningar som inspirerades av idén om mänskliga rättigheter. Mitt främsta minne från utställningen är hans möte med den svenske serietecknaren Jan Romare. Romare har ett förflutet som diplomat och har bl.a. varit svensk ambassadör för just mänskliga rättigheter. Tre år senare, år 2006 var han åter i Stockholm, föreläste på Kulturhuset och mötte svenska kollegor, bland andra Ulf Lundkvist och Ulf Frödin.

Men redan några år innan utställningen hade jag mött honom på Serieteket. Efter att ha besökt Döderhultarmuseet i Oskarshamn gjorde han en avstickare till Stockholm. Han fascinerades av Döderhultarens tredimensionella karikatyrer. Jag satt med på mötet mellan honom och Serietekets Kristiina Kolehmainen. Det var vi tre och, eftersom Wolinskis engelska var bristfällig, en tolk från franska ambassaden. Samtalet skedde på franska, engelska och svenska.

Vila i frid, Wolinski, Charb, Cabu, Tignous, Philippe Honoré och ni andra.

Wolinski och Charlie Hebdo slog vilt och framför allt smaklöst och grovt med sina karikatyrer mot alla håll, på ett sätt som vi i Sverige är mycket ovana vid (det närmaste vi har i stil i Sverige är nog Hans Lindström, som ju också är ytterst kontroversiell). Det har märkts i kommentarer, där många kombinerat sitt självklara avståndstagande från morden med kritik av Charlies publicering av de teckningar som blev Wolinskis och andra medarbetares död, på ett sätt som urvattnar avståndstagandet.

Kritiken har dessutom ofta utgått från just de karikatyrer av Muhammed som publicerats i media efter attacken, naturligt nog eftersom det uppenbarligen var de som gjorde dem till jihadisternas måltavla. Men tidningen var så mycket mer, och man slog mot både islamister och andra religiösa makthavare som mot Front National. Teckningarna i Charlie Hebdo måste ses i sitt sammanhang (se här). Visst, deras uttryckssätt var ofta drastiskt och chockerande, men yttrandefriheten innebär som bekant framför allt rätten att vara upprörande. Det välartade behöver inget skydd.