Jag har med stort intresse följt Karin Bojs’ bevakning i DN av hur den moderna DNA-forskningen revolutionerat studiet av förhistorien, så när hon kom ut med en tjock bok om detta, ”Min europeiska familj”, såg jag till att köpa den på bokmässan (den fick ju senare Augustpriset).

Det är ingen överdrift att säga att DNA-forskningen revolutionerat forskningen om förhistorien. Genom att kartlägga utbredningen av olika DNA-profiler bland nutida och forntida människor kan man räkna ut släktskap och hur bärarna av dessa profiler vandrat över jorden. Särskilt spännande är mitokondrie-DNA, som enbart ärvs på kvinnolinjen, och Y-kromosoms-DNA, som enbart ärvs på manslinjen, eftersom det ger en ökad känsla av konkretion bland raderna av anonyma förfäder.

Länge ansågs det, i Gustaf Kossinnas efterföljd, att spridningen av arkeologiska kulturer och nya tekniker som jordbruket motsvarades av folkvandringar. Detsamma gällde spridningen av språkgrupper, som de indoeuropeiska språken. Dessa tolkningar kom att blandas upp med tidstypisk rasism och inkluderas som bärande delar i nazismens historiesyn, vilket kom att kompromettera dem. I Norden blev det från 1970-talet och framåt allmän åsikt att jordbruket kommit genom att urinvånarna själva började lärde sig tekniken av grannar i söder. Vad gäller de indoeuropeiska språken, kom den dominerande teorin att vara att de spreds med nomadfolk från området norr om Kaspiska havet. En alternativ teori framfördes av Colin Renfrew på 1980-talet, enligt vilken indoeuropeiskan spritts med de första jordbrukarna i Europa i en folkvandringsvåg från Mindre Asien.

DNA-studierna har av allt att döma slutligt löst dessa frågor. Det är nu klart att europeernas arvsmassa i huvudsak härstammar från tre folkvandringsvågor: en ursprunglig, som anlände under istiden och följde isen norrut när den drog sig tillbaka under jägarstenåldern; en härstammande från Syrien i anslutning till den Bördiga halvmånen, som förde jordbruket upp genom Europa (här hade Renfrew delvis rätt); samt slutligen en härstammande från Yamnayakulturen norr om Kaspiska havet, som förde med sig hästen och det indoeuropeiska språket (här hade Renfrews motståndare rätt).

Bojs berättar den spännande historien om dessa folkvandringar genom en kombination av det arkeologiska och det genetiska materialet, och med idéhistoriska avstickare och intervjuer med forskare. Så vitt jag vet är det första försöket till en syntes av de nya rönen. Genom att hon tar avstamp i sina egna förfäder, så som de kan spåras med mitokondrie- och Y-kromosoms-DNA, blir det hela väldigt konkret och fascinerande. Mot slutet övergår det till mer traditionell släktforskning om de senaste århundradena. Det visar sig att hon via olika DNA-linjer härstammar från samtliga tre invandringsvågor. I det hänseendet är vi säkerligen alla lika, resultatet av årtusenden av DNA-blandning mellan olika folkgrupper.

Jag har egentligen bara en nämnvärd anmärkning: hur kan man ge ut en fackbok på 500 sidor utan register?!