Ett utmärkande drag i den fransk-belgiska seriekulturen är förkärleken till detaljerade bakgrunder och miljöer. Det ger läsaren en stark känsla av närvaro som skänker trovärdighet åt berättelsen, även när det handlar om fiktiva miljöer. Jag hittade ett bra exempel i ”Isabelle et le capitaine”, en tidig episod av serien ”Isabelle”.
Serien om flickan Isabelle och hennes övernaturliga äventyr började gå i serietidningen Spirou i slutet av 1960-talet, tecknad av Will (Willy Maltaite) till manus av Raymond Macherot och Yvan Delporte. Serien var litet trevande de första åren, men den fann sin form 1975, när André Franquin blev del av manusgruppen. Han introducerade Isabelles gammelonkel, trollkarlen Hermes, och dennes fästmö, den vackra häxan Calendula. De två första albumen där dessa är med kom ut på svenska 1980.
Historien om Isabelles möte med kapten Fairytale och hans magiska hicka är dock ett av de tidigaste, från 1971, med Macherot och Delporte som författare. Den inleds med en presentation av hamnen i den stillsamma lilla staden vid Atlantkusten:
I den stora titelbilden ser vi hamnen med fiskebåtarna och till höger början på en strand där någon står och metar, och Bar des Marins (Sjömansbaren).
I nästa bild har vi zoomat in på gatan mitt i förra bilden, invid souvenirbutiken. Sjömannen som kommer gående kan rentav vara samme man som skymtar på stora bilden (här har han i så fall flyttat sjömanssäcken till andra axeln). Vi får också veta att gatan heter Rue des Deportés (De deporterades gata), och att den ett tag tydligen var uppkallad efter marskalk Pétain (Rue du Maréchal).
I tredje bilden på nästa sida går Isabelle ned längs Rue des Deportés, förbi souvenirbutiken, och kommer fram till stranden, där hon kommer att möta kapten Fairytale. Vi ser att det finns badhytter på stranden – de var strax utanför bilden tidigare.
Här på sidan 9 är vi inne i Bar des Marins/Sjömansbaren som vi såg tidigare. Isabelle stöter på några skumma polisongprydda typer som vill ”hjälpa” henne hitta kapten Fairytale, och som ger henne skjuts. De svänger in på Rue des Deportés.
Nu har vi lärt känna hamnkvarteren. Om vi återgår till första sidan ovan, så ser vi i tredje bilden stadens centrum, Place Saint-Remacle, där en man matar duvorna. I textrutan i nästa bild framgår att kyrkan, l’église Saint-Remacle, är helgad å detta helgon (namnet är säkerligen en blinkning åt serieskaparkollegan Marcel Remacle, känd bland annat för ”Kapten Gråskägg”, men det finns dock ett 600-talshelgon med det namnet – sankt Remaclus, biskop av Maastricht). Notera huset i bakgrunden med portiken.
Isabelle och kapten Fairytale har ett ärende till stadens rådhus, la mairie, som verkar vara byggnaden med portiken vi såg tidigare. Monumentet över de stupade står alltså tydligen på Place Saint-Remacle (kapten Fairytale använder sin magiska hicka till att önska soldaten nya skor). Och om vi ser på sidan 9 ovan så ser vi på sista bilden vad som verkar vara rådhuset i bakgrunden, och en annan del av torget i förgrunden. Will har dock slarvat litet och låtit byggnaden skilja sig åt i detaljerna mellan bilderna. Det är lätt hänt när serien publiceras som följetong med två sidor i veckan.
Flera scener utspelar sig på stadens finaste restaurang, À la fourchette d’or (Gyllene gaffeln). Först bjuder skurkarna Isabelle och kapten Fairytale på middag där. Det är kväll med ljus i fönstren.
Senare ser vi restaurangen på dagtid, när Isabelle och kapten Fairytale flyr från skurkarna (kapten Fairytale har använt sin hicka för att önska bort deras byxor).
På det här sättet får läsaren en bild av den idylliska lilla staden, och den märkliga historien kombineras med en realism som framhäver det övernaturliga – det blir litet av magisk realism över det hela.