Medeltidsserien ”Johan och Pellevin” (”Johan et Pirlouit”) av Peyo (Pierre Culliford) är en klassiker från den fransk-belgiska albumutgivningens gyllene år i Sverige på 1970-talet. Serien är väl numera mest känd för att Peyos mest kända skapelse, smurferna, först dök upp som bifigurer i några album.
Jag köpte nyligen ett album med ”Johan och Pellevin” i franskt original. Det rör sig om ”Le sortilège de Maltrochu”, som på svenska hette ”Den förtrollade hunden”. Det kom ursprungligen ut 1970, och var Peyos sista album i serien; spinoffserien om smurferna verkar ha tagit mer och mer av hans tid i anspråk.
Läsningen leder mig till vissa reflektioner angående den svenska översättningen (av Ingrid Emond, Coeckelberghs 1975).
När baronen av Maltrochu (sv. baron Crimmelborg) blir rasande utbryter han i det lätt ålder-domligt litterärt klingande ”Morbleu!”, vilket här översätts med ”GRRRR!”. Möjligen var det en form av barnanpassning, men den naturliga över-sättningen ”Fördömt!” kan knappast ha ansetts vara för svårt för barnen. Kanske även ett så milt kraftuttryck sågs som alltför opassande. Notera att mannen till höger tilltalar baronen ”Messire” vilket översatts med ”herr baron”.
Hur skall ljudeffekter eller ljudord hanteras i översättning? De är anpassade efter källspråkets stavnings- och uttalsregler, men många serieskapare utformar dem typografiskt på ett mycket medvetet sätt och integrerar dem i bilden. En tumregel är att ju enklare de är, desto enklare är det att byta ut dem.
I den här bilden finns det 7 ljudord (8 om man räknar ”Aïe”), och av dem har 6 (eller 7) blivit ”översatta”. Att ”tzig” blivit ”zigg” säger något om vad som på 1970-talet ansågs vara normalt uttal av Z på svenska. Idag misstänker jag att de flesta spontant skulle uttala ”zigg” med tonande s, som på engelska. Notera också att ett av de ursprungliga ljudorden syns bakom det svenska.
Ibland dyker det upp fraser på andra språk i originaltexten. I det här fallet är det latin. Översättaren (eller en svensk korrekturläsare) har valt att ”rätta” böjningen av substantivet spiritus (ande). Det skulle man inte gjort. Till försvar skall sägas att det är svårt att se skillnad på substantiv av andra och fjärde deklinationen. Kanske avsikten var att avspegla nivån på korgossens latinkunskaper? Den svenska texten går för övrigt ned och upp, vilket avspeglar hur melodin kan tänkas gå. Man har dock behållit nottecknen.
Det står ju ”ett” istället för ”et” också, mycket konstigt.