Fantagraphics har kommit med en ny volym, ”Donald Duck: The pixillated parrot”, i sin utgivning av Carl Barks’ samlade Disneyserier. Serierna i volymen är från 1950-1951 och som med tidigare böcker i serien lockar den till diverse iakttagelser.

Titelserien (sv. ”Den förhäxade papegojan”) är en av Barks’ klassiker, med den minnesvärda papegojan som bara rabblar siffror (och råkar lära sig kombinationen till farbror Joakims kassavalv) – ett av hans mest geniala påfund. Skildringen av den lilla centralamerikanska hamnstaden och den angränsande djungeln visar på Barks’ förmåga att skapa lokalkänsla.

Centralamerikanskt djungellandskap i ”The pixillated parrot”.

Men volymens titel till trots är dess huvudnummer den 33-sidiga ”Vacation time” (”Kalle Anka lever lägerliv”). Det är en dramatisk historia, där Kalles och knattarnas campingsemester i en orörd vildmark avbryts av en rasande skogsbrand, startad av en otrevlig typ med New Yorkaccent, som slarvar med lägerelden och när katastrofen är ett faktum försöker skylla ifrån sig på ankorna. I historien är det tydligt att Barks ännu höll på att utveckla sitt universum. Den klassiska rollfördelningen mellan karaktärerna är ännu inte helt klar, utan när den stora skogsbranden bryter ut, är det Kalle som undervisar knattarna i hur man överlever. Några år senare hade det varit knattarna som läste ur Gröngölingsboken. Barks’ naturskildringar firar triumfer i skildringen av vildmarken och av förödelsen i brandens spår.

Don’t try this at home… Kalle undervisar knattarna i hur man klarar sig undan en skogsbrand i ”Vacation time”.

Av de övriga längre äventyren är ”Ancient Persia” (”Det gamla Persien”) intressant därför att Barks här visar ett intresse för Orientens forntid som han skulle återkomma till i historier som ”Cave of Ali Baba” (”Ali Babas grotta”) och ”King Scrooge the first” (”Fursten av Blabdag”). ”The magic hourglass” (”Det förtrollade timglaset”) är en tidig historia med Farbror Joakim, där hans karaktär ännu inte är färdigutvecklad, medan ”Big top bedlam” (”På jakt efter den försvunna släktklenoden”) är en lysande fars i cirkusmiljö.

De kortare historierna är svagare (några av dem är exempel på Barks’ sällsynta samarbeten med andra serieskapare), med undantag för klassikern ”Wild about flowers” (”En tusensköna till den sköna”), en lättsam kärlekskomedi med triangeln Kalle-Kajsa-Alexander, där vårkänslan är påtaglig i skildringen av blomsterklubbens utflykt och till och med den stora översvämningen känns idyllisk.

Intressant är slutligen att Barks i dessa historier fortfarande kunde använda sig av karikerade människor (inklusive fem fingrar) som bifigurer, till skillnad från de vanliga hundmänniskorna (1951 blev han tillsagd att hålla sig till hundmänniskor). Men han gör det på ett märkligt inkonsekvent sätt. I ”Big top bedlam” ser man hundmänniskor i början, men efter de första fyra sidorna är alla bi- och bakgrundsfigurer människor. Och i ”Ancient Persia” är den galne vetenskapsmannen karikerad människa, medan den återuppväckte kung Nevvawaza och hans vakter är mer realistiska människor – så när som på att deras näsor är svarta som på en hundmänniska! Mycket märkligt.

Kung Nevvawaza av Itsa Faka, med en märkligt svart näsa i ”Ancient Persia”.