Owen Fitzgerald (1916-1994) arbetade med flera serier, men är nog mest känd som tecknare på serietidningsversionen av Hank Ketchams ”Dennis”, där han efterträdde Al Wiseman i början av 1960-talet (Fred Toole fortsatte skriva manus fram tills serietidningen lades ned i USA 1982).
Volym två av Papercutz’ inbundna utgåvor av klassiska Dennisserier är ägnad åt Fitzgeralds serier, och ger tillfälle att studera honom närmare.
Läs merJag har tidigare nämnt att franskspråkiga serieskapare gärna skapar en närvarokänsla genom ytterst detaljerade miljöbilder. En serieskapare som excellerar i detta är dock en nederländare, kraftigt influerad av den franskspråkiga seriekulturen: Henk Kuijpers, vars serie om äventyrerskan Franka har börjat ges ut i samlingsvolymer på svenska av Cobolt förlag.
Jag tycker alltid att det är principiellt intressant att se på en serieskapares skisser när han eller hon ändrat sig mellan skiss och slutlig version, eftersom det ger anledning till reflektioner över seriemediet: varför ansåg de att den slutliga versionen fungerar bättre (och håller jag med?).
Serieromanen ”Brody’s ghost” av amerikanen Mark Crilley publicerades ursprungligen i sex delar på Dark horse comics. Varje del var försedd med några sidor med skisser och intressanta kommentarer av Crilley där man kan följa hans arbete. Här är ett intressant exempel.
Läs merMedeltidsserien ”Johan och Pellevin” (”Johan et Pirlouit”) av Peyo (Pierre Culliford) är en klassiker från den fransk-belgiska albumutgivningens gyllene år i Sverige på 1970-talet. Serien är väl numera mest känd för att Peyos mest kända skapelse, smurferna, först dök upp som bifigurer i några album.
Jag köpte nyligen ett album med ”Johan och Pellevin” i franskt original. Det rör sig om ”Le sortilège de Maltrochu”, som på svenska hette ”Den förtrollade hunden”. Det kom ursprungligen ut 1970, och var Peyos sista album i serien; spinoffserien om smurferna verkar ha tagit mer och mer av hans tid i anspråk.
Läsningen leder mig till vissa reflektioner angående den svenska översättningen (av Ingrid Emond, Coeckelberghs 1975).
Den klassiska amerikanska TV-serien ”The Twilight zone” fick även en seriersion som gavs ut av Dell comics/Gold key. Episoder ur denna version publicerades i slutet av 1960-talet på svenska i Fantomen under namnet ”Det okända”. En sådan episod hittade jag i Fantomen 6/1967, som jag köpte på Uppsala comix nyligen. Historien bar den svenska titeln ”Det perfekta brottet”. En stunds efterforskning på nätet avslöjade att den i original hette ”The perfect criminal”, och ursprungligen gick i The Twilight zone nummer 16 från 1966. Tecknare var José Delbo, medan författaren, som så ofta i amerikanska serier från den här tiden, är oidentifierad. Läs mer
Cobolt fortsätter sin kulturgärning med att ge ut samlingsvolymer med Michel Charliers och Jean Girauds (Moebius’) klassiska västernserie ”Blueberry”. Äventyren i den senaste volymen, volym 5, representerar seriens storhetstid. Berättelsen om löjtnant Mike S. Blueberrys öden tar här en drastisk vändning. Cynismen i synen på armén och överordnade officerare har successivt ökat sedan seriens debut 1963, och nu fortsätter den sin naturliga utveckling. Serien, som började med namnet ”Fort Navajo”, och sedan blev ”Lieutenant Blueberry” efter den populäraste karaktären, blir från och med nu kort och gott ”Blueberry”. Blueberry själv har kommit långt från de relativt prydlige och välrakade officeren han var i början. Läs mer
Nu har Agent X9 börjat publicera ”Modesty Blaise” från början – igen. Det betyder att vi nu och ett tag framöver kan avnjuta seriens storhetstid 1963-1970, då Jim Holdaway tecknade (Peter O’Donnell var författare genom hela seriens existens), även om stripparna redigerats om ganska kraftigt för serietidningspubliceringen.
Modesty och Willie tecknade av Jim Holdaway. Från samlingsvolymen Modesty Blaise 1967-1969.
En tidig höjdpunkt är den tredje episoden, ”Dödens väntrum”(”The Gabriel set-up), som återfinns i senaste numret (11/2017). (Spoilervarning om ni inte läst äventyret tidigare.) Läs mer
Ett utmärkande drag i den fransk-belgiska seriekulturen är förkärleken till detaljerade bakgrunder och miljöer. Det ger läsaren en stark känsla av närvaro som skänker trovärdighet åt berättelsen, även när det handlar om fiktiva miljöer. Jag hittade ett bra exempel i ”Isabelle et le capitaine”, en tidig episod av serien ”Isabelle”. Läs mer
Västernserien ”Comanche” av Greg (Michel Regnier) och Hermann (Hermann Huppen) är de två serieskaparnas genombrottsverk, tillsammans med ”Bernard Prince” som publicerades parallellt med ”Comanche” i den belgiska serietidningen Tintin från slutet av 1960-talet. I volym två av de samlingsvolymer (med tre albumhistorier i varje) som Mooz förlag publicerar på svenska har de, efter en trevande början, nått mästarnivå. Inte minst gäller det Hermanns teckningar. Jag tänkte visa två exempel på bilder som fastnade i minnet.
Jag läste inte så mycket Läderlappen så mycket när jag var liten, utan var mer fan av Stålmannen. Så jag har inte läst många gamla nummer av tidningen, och blev därför överraskad när jag fick tag i nummer 6/1978 och läste innehållet.
